Jag tycker att det är en väldigt svår balansgång att få mina barn att ta ansvar och hjälpa till hemma utan att gnälla och klaga för mycket. Det blir lätt att jag blir den där jobbiga mamman som bara tjatar på vad de ska göra och inte göra. Det blir ofta alldeles för mycket negativt jag har att säga. Visserligen har jag en dotter som finns där och påminner mig när jag blir för gnällig. Hon ger mig många tankeställare och lärdomar. Jag önskar ändå att jag kunde få till den där balansen på ett bättre sätt och ge mycket mer uppmärksamhet till allt bra som barnen gör.
I vissa delar av Sydafrika har man som tradition att, när någon gör något fel, ta den personen till centrum av byn. Där omges personen av sin stam i två dagar medan de pratar om allt bra som hen har gjort. De tror på att varje människa är god men att vi ibland gör misstag, vilket bara är ett rop på hjälp. De förenas i den här ritualen för att uppmuntra personen att återförenas med sin sanna natur. De tror på att sammanhållning och bekräftelse har mer kraft att förändra beteende än skuld och bestraffning. Den här filosofin kallas Ubuntu – medmänsklighet mot varandra.
Så en utmaning för mig nu blir att ju mer jag märker att någon gör misstag, desto mer positivt ska jag komma på att säga om och till den personen.
“Jag är därför att vi är.” Ubuntu
