Jag har en fiende. En fiende som jag inte kan bli av med hur mycket jag än försöker. Faktum är att ju mer jag försöker desto mer håller den sig kvar. Fienden är jag själv. Jag gör misstag ibland. Säger eller gör sånt som jag inte borde ha gjort. Jag kanske sårar någons känslor eller bara beter mig fånigt. Kanske att någon tar illa upp, kanske inte. Oavsett så kan jag inte göra det ogjort. Jag kan i vissa fall be om ursäkt för mitt klumpiga beteende men även om jag blir förlåten så är det inte säkert att jag förlåter mig själv. Inte förrän jag har fått en ordentlig klump som känns som en fotboll i magen och ältat detta snedsteg till förbannelse.
Om någon annan gör eller säger något tokigt så lägger jag inte ner så mycket energi på att tycka illa om den personen men när det handlar om mig själv så finns det inte något slut på ältandet och kritiken. Saker händer men det ska räcka med att jag ber om ursäkt och funderar på vad jag kan lära av situationen. Ingen tjänar på att jag jag fastnar i dessa negativa tankar. Jag behöver inte vara perfekt och omtyckt av alla men ibland är det som att jag skriker “Tyck om mig” inombords till alla jag möter. Dumt! Egentligen spelar det ingen roll vad andra tycker om mig. Jag gör mitt bästa och det är gott nog. Däremot är det viktigt att jag tycker om mig själv. Att jag vågar möta min största fiende med förståelse och kärlek. Vi ska leva hela livet ihop så för min egen skull så är det bäst att vi kommer överens.
