Jag försöker förgäves att få mina barn att inse att man är lika skyldig som den andra personen när man ger igen. Hur många gånger får man inte höra “Det var han som började” eller “Hon gjorde ju och då gjorde jag…”. Det går tydligen att skylla sitt eget beteende på någon annan oavsett vad man gör. Dessutom ska de alltid ha sista ordet. Om det så är ett svagt mumlande så ska man ”vinna” till varje pris. Det här är dock inget ovanligt när det gäller syskon. Jag och min bror var likadana (även om jag nog var snäppet värre). Det som är fascinerande är när jag efter att ha pratat med barnen går in på sociala medier och tittar på vad folk lägger ut i olika grupper och kommentarerna till dessa inlägg. Det är ju ren pajkastning.
Det tycks vara en konst att inte ge sig på andra eller att inte behöva ha sista ordet och bevisa att man har rätt. Jag tycker själv att det här är en utmaning. Jag vet inte vad det är som gör att så många av oss har ett så stort behov av att ha rätt och att få sista ordet. Jag tror att om vi verkligen lyssnade på varandra och försökte få förståelse genom att sätta oss in i någon annans situation så skulle detta behov minska ordentligt. Och även om vi inte förstår så finns det en orsak bakom den andra personens beteende som vi kanske inte känner till. Och fungerar det inte att lyssna och försöka förstå så kan man alltid göra som pingvinerna i Madagaskar ”Smile and wave”. Det har hjälpt mig många gånger.
Jag vet i alla fall att jag mår mycket bättre efteråt när jag har bemött kritik och ilska med vänlighet. Det känns som en vinst varje gång jag lyckas antingen säga på ett vänligt sätt vad jag tycker eller inte ge det någon energi alls.
“Weak people revenge. Strong people forgive. Intelligent people ignore.” Albert Einstein
