Ända sen jag gick i skolan har jag varit rädd för att misslyckas och för vad andra ska tycka om mig. Jag tog det väldigt hårt när någon annan kritiserade mig. Jag kunde också, i ett desperat försök, vara elak mot andra för att vinna förtroende och bli omtyckt av andra. Det gjorde dock att jag mådde ännu sämre. Jag vågade inte stå upp för mig själv och andra.
Än idag jobbar jag med mina rädslor. Jag vågar inte göra nya saker, sånt som av andra kan kritiseras och göras narr av. Det vi präglas av när vi växer upp blir ofta till vanor som kan ta väldigt lång tid att förändra, om vi ens orkar försöka att göra förändringar. Jag började min väg till ett nytt liv för över fyra år sen och har fortfarande en lååååång väg att gå. Att börja skriva en blogg är ett stort kliv för mig att ta. Att komma igång med mitt företag ett jättekliv. Men vad är jag rädd för, egentligen?
“Vad gör det om hundra år” sjunger de sju dvärgarna och de har en poäng. De största misstagen jag har gjort i mitt är att jag inte har vågat göra något utanför min bekvämlighetszon. Trots det tar det emot väldigt att göra något nytt. Nu får det vara nog med det. Jag vill inte vara en liten lort längre. Jag vill leva!
”Courage is to be scared to death and saddling up anyway.” John Wayne
You go girl! 💪
Stort Anna att du delar med dig. Vi har aldrig känt varandra väl men för mig är du modig som gått ur din bekvämlighetszon som inte lever ett liv i Bromma. Kom ihåg de steg du tagit för att minnas det du faktiskt redan åstadkommit, men som du kanske nedvärderar av dig själv.
Ja tack Helen, det är som du säger, det är lätt att glömma eller nedvärdera allt man faktiskt har åstadkommit.