Tänk om…

Jag är över 40 år och jobbar med att våga tro på mig själv, att våga vara den jag är och göra det jag vill och att inte bry mig så mycket om vad andra tycker om mig. Jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam om detta. Vi är ett land där väldigt många har det bra fysiskt och materiellt men som trots detta har mycket sjukskrivningar, väldigt ofta p.g.a. stress. 

Tänk om vi hade fått lära oss att ta hand om oss själva i skolan. Tänk om det hade varit lika stort fokus på att lära sig klara av livet på bästa sätt som det är på resultat. Det finns så många lärare som gör ett så himla bra jobb och är så engagerade men som inte har tid att fokusera på mycket annat än resultat p.g.a. alla krav som ställs på att de ska visa upp hur mycket kunskap eleverna har fått. När resultaten i skolan går ner så läggs ytterligare arbete och press på elever och personal.

Skolverket skriver i en rapport om vad som påverkar resultaten i skolan att flickor presterar bättre än pojkar men mår sämre. Så är det då inte minst lika viktigt att man lär sig att känna sig trygg i sig själv och med sin omgivning som att man presterar bra? Jag tror att resultaten skulle stiga som en följd av att eleverna mår bättre. Så jag hoppas att de som bestämmer över skolan snart vågar ta tag i detta och göra vad som behövs för att vi ska få ett samhälle där vi inte lär oss redan i skolan att prestera är det viktigaste utan istället lär oss för livet och lär oss för att det är roligt att lära. Det borde ju vara minst lika viktigt att vi lär oss att vara kreativa som att vi lär oss räkna. Dessutom lär vi oss också att våga göra misstag genom att vara kreativa. Så jag säger mindre hierarki bland skolämnena och mer kreativitet. Tänk om…

“Fantasi är viktigare än kunskap.” Albert Einstein

Att inte veta riktigt vad man vill… eller inte vågar

Jag har aldrig riktigt vetat vad jag vill bli när jag blir stor. Eller, det är nog inte sant, det är snarare så att jag inte har vågat göra det som jag egentligen vill. Jag har ända sen jag gick i skolan varit intresserad av att träffa nya människor och av att lära ut saker till andra. Samtidigt har jag också varit väldigt rädd för det. Rädd för att inte göra ett gott intryck, för att inte vara tillräckligt bra, för att säga eller göra fel saker bland mycket annat. Mitt ego tyckte inte att jag var bra nog.

Jag ville bli guide men kunde inte tillräckligt bra engelska. Jag ville bli reseledare men det var för stort ansvar. Jag kunde ju inte ha hand om en hel grupp människor. Jag ville jobba som tv-reporter för något rese- eller sportprogram men varför skulle lilla jag någonsin platsa att göra något sånt? Jag skulle göra bort mig och bli utskrattad redan vid en ansökan till ett liknande jobb. 

Varför tänker jag så om mig själv? Jag är ju egentligen inte annorlunda än någon annan, så vad är skillnaden mellan mig och de som har lyckats med det de vill här i livet? Jag är nu ganska övertygad om att det är att de har trott på sig själva och inte gett upp trots motgångar. En förebild jag har är J.K. Rowling. Hon gick med sin berättelse om Harry Potter till 10 olika bokförläggare som alla tyckte att hennes story inte var tillräckligt bra. Tänk om hon hade lyssnat på dem och gett upp. Tänk om hon hade tänkt som jag så ofta gör, ”jag är nog inte så bra på det här, jag ger upp”. Men hon gav sig inte och vi vet ju alla hur det gick sen. Och om hon kan nå sina drömmar så kan jag… och du! 

”I’ve failed over and over and over again in my life and that is why I succeed.” Michael Jordan

Fånge i min egen rädsla

Ända sen jag gick i skolan har jag varit rädd för att misslyckas och för vad andra ska tycka om mig. Jag tog det väldigt hårt när någon annan kritiserade mig. Jag kunde också, i ett desperat försök, vara elak mot andra för att vinna förtroende och bli omtyckt av andra. Det gjorde dock att jag mådde ännu sämre. Jag vågade inte stå upp för mig själv och andra. 

Än idag jobbar jag med mina rädslor. Jag vågar inte göra nya saker, sånt som av andra kan kritiseras och göras narr av. Det vi präglas av när vi växer upp blir ofta till vanor som kan ta väldigt lång tid att förändra, om vi ens orkar försöka att göra förändringar. Jag började min väg till ett nytt liv för över fyra år sen och har fortfarande en lååååång väg att gå. Att börja skriva en blogg är ett stort kliv för mig att ta. Att komma igång med mitt företag ett jättekliv. Men vad är jag rädd för, egentligen

“Vad gör det om hundra år” sjunger de sju dvärgarna och de har en poäng. De största misstagen jag har gjort i mitt är att jag inte har vågat göra något utanför min bekvämlighetszon. Trots det tar det emot väldigt att göra något nytt. Nu får det vara nog med det. Jag vill inte vara en liten lort längre. Jag vill leva! 

”Courage is to be scared to death and saddling up anyway.” John Wayne