Kategori: Personlig utveckling

Ibland är det som att mina känslor åker berg-och-dalbana. Särskilt så här på våren när vädret gör samma sak. Ena stunden känner jag mig sprudlande glad och lätt som en fjäder men på ett kort ögonblick dalar känslorna och plötsligt känner jag mig ledsen och illa till mods. Jag tror att det är helt normalt att känna så. Jag har lärt mig att när de där stunderna av jobbigare känslor kommer, så underlättar det om jag inte håller dem för mig själv utan har någon att dela dem med. Det kan vara en vän, en psykolog eller någon annan som jag känner förtroende för. Jag tror att det är något vi är allmänt dåliga på, delvis för att vi inte vill belasta någon annan med vår skit och delvis beroende på att vi inte vill visa oss svaga.

När jag växte upp höll jag de flesta av mina besvärande känslor inom mig. De kom ut men i form av frustration och andra fick ta smällarna. Jag kunde säga elaka saker eller bli irriterad och skälla ut andra. Jag ska förresten inte säga att det bara var i min barndom. Det händer fortfarande att min frustration går ut över andra. Nu har jag dock blivit medveten om detta och kan reflektera över mina beteenden och inse att det är mig själv det handlar om och inte andra. Jag börjar också att lära mig att be om ursäkt när mitt beteende inte är det bästa.

Dessutom har jag vänner att prata med. Människor som inte dömer eller kritiserar när jag berättar hur jag känner och istället lyssnar utan fördomar och ser situationerna för vad de är. Då upptäcker jag också att personen jag samtalar med väldigt ofta har samma känslor som jag och kan berätta liknande saker för mig. Det är en oerhörd lättnad att våga öppna upp sig och ha någon att dela sina jobbiga känslor med. Att skriva ner sina känslor och tankar är också befriande.

Så hitta någon att prata med och våga visa dig sårbar. Det är inte en svaghet, det är en styrka.

”Vulnerability is not weakness, it’s our greatest measure of courage.Brené Brown

Jag höll min första kurs som egen företagare för några dagar sen. När vi skulle börja blev jag blev väldigt nervös, trots att det bara var sex deltagare, och kom av mig flera gånger. Efteråt skämdes jag för att de personer som hade tagit sig tid att komma till kursen nog inte hade fått ut någonting av den. Jag kände mig misslyckad. Jag tänkte att jag kanske inte ska hålla på med sånt här trots allt.

Men vänta nu… är det inte det här jag försöker lära ut till andra, att inte ge upp, att se sina “misslyckanden” som erfarenheter och lärdomar? Vad säger det om mig om jag då själv ger upp efter ett försök? Jag tror inte att jag är ensam om att inte göra succé första gången jag håller i en kurs. Och det fanns mycket som var bra också men jag valde att fokusera på det som inte gick så bra. Jag har en ny chans om en vecka igen och kan utifrån hur det gick första gången försöka att ändra på de bitarna som jag inte var nöjd med. Om jag gör det för varje gång jag håller i en kurs (och vid andra tillfällen också för den delen) så blir det bättre och bättre och tänk då hur bra den tionde kursen kommer att vara, eller den femtionde.

Det är ju i slutändan mitt val om jag ger upp efter en gång eller om jag fortsätter om och om igen tills det blir riktigt bra. Det är jag som bestämmer om jag vill vara misslyckad eller Miss Lyckad. Det är samma person men med skillnaden att den senare inte gav upp.

“Failure is not the falling down, but the staying down.” Mary Pickford

Våren är på väg och det blir ljusare tider och min blogg handlar ju om att försöka ta sig ut ur mörkret till ljusare platser. Men inte idag. Plötsligt händer saker i livet som gör att allting blir nattsvart och det känns som att det aldrig kommer att bli ljust igen. Som att vi har ramlat ner i ett bottenlöst hål. Vi måste tillåta oss att få känna att allt är hopplöst ibland. Tillåta oss att visa vår sårbarhet och skrika ut vår smärta. Om vi inte gör det så brister det till slut inom oss i alla fall. 

Så småningom kan vi börja ta oss upp ur hålet igen och se ljuset även om vissa sår aldrig läker helt. 

Jag är av tron att våra nära och kära alltid finns med oss och att vi kommer att ses igen och det är  för mig ett litet ljus när allting bara känns fruktansvärt.

”The ones who love us never really leave us. You can always find them… in here ❤️” Sirius Black

För några dagar sen åt jag lunch med en vän. När jag kom hem var jag som i ett lyckorus och hade så många idéer och så hög motivation. Det kändes som att ingenting var omöjligt. Allt detta för att jag hade fått hjälp och stöttning av en fin kamrat. Jag har flera vänner som jag får väldigt bra stöttning av och det lyfter mig verkligen!

Jag tror att det är en väldigt viktig del i vår utveckling att känna att vi har stöd från vår omgivning. Man säger att ensam är stark men jag skulle vilja säga att man blir starkare när man faktiskt tar hjälp av andra. Jag tror att vi alla skulle må bättre av att också erkänna att vi inte klarar av allting själva och ta emot mer stöd. Dessutom så tror jag att vi alltid har något att ge tillbaka till andra. 

Om vi samarbetar och hjälper och stöttar varandra och vågar visa oss sårbara så tror jag att vi får så mycket tillbaka och tillsammans är vi starka och kan göra skillnad. Ingen kan klara av allt själv och det är inget fel med att vi tar hjälp av varandra. 

Jag har ofta haft känslan, på olika arbetsplatser där jag har jobbat, att jag egentligen inte kan så mycket och varit rädd för att bli påkommen. Jag har nästan skapat mig ett revir som ingen får stiga in i, för då kan de få reda på att jag inte kan någonting. Tänk om jag istället hade öppnat mig och berättat vilka områden jag inte är så bra på och vågat säga till när jag tyckt att det var svårt. Om jag hade gjort det hade jag nog upptäckt att många andra har samma tankar som jag och att vi kan ge varandra så mycket om vi bara hjälps åt. Jag tror på samarbete och öppenhet istället för revirtänkande. Mina vänner har visat mig den vägen och det är jag så tacksam för. 

“Sometimes it takes more courage to ask for help than to act alone.” Ken Petti

Nu när jag har utbildat mig och jobbat med mig själv i flera år så borde jag vara fulländad. Jag har ju lärt mig hur jag hanterar stress, hur jag sätter upp mål och hur jag reagerar i olika situationer. Jag har ju övat så många gånger att det borde vara självklart för mig hur jag ska vara en perfekt människa och förebild. Varför känner jag då fortfarande rädsla? Varför bryr jag mig om vad andra tycker? Varför äter jag inte enbart nyttig mat och för Guds skull varför är jag inte alltid glad och självsäker? 

Är det kanske det som är problemet? Att jag känner att jag måste vara perfekt? Jag får prestationsångest och beter mig inte alls som jag skulle vilja. Om jag istället fortsätter att jobba med mig själv men utan att begära att jag ska bli perfekt så kanske det blir mycket lättare. Vi lär ju trots allt genom hela livet så jag får väl ge mig själv lite mer tid. Och att vara en bra människa betyder också att vi inser våra fel och brister utan att lägga någon skuld på oss själva. 

Det är okej att träna två gånger i veckan, det måste inte vara minst fem gånger eller inte alls. Jag kan skriva ett inlägg på min blogg som kanske inte blir perfekt. Om jag bara gör det så utvecklas jag. Jag kan våga bjuda in folk till min kurs även om alla inte kommer att tycka att det är det bästa de har gjort. Då har jag vågat följa mitt hjärta och jag lär mig något för varje gång. 

Det viktiga men också utmanande är att ha balans i livet. Det behöver inte vara allt eller inget. Det behöver inte vara perfekt. Det behöver bara göras med en gnutta självdistans och en nypa salt.

“My point is, life is about balance. The good and the bad. The highs and the lows. The pina and the colada.” Ellen Degeneres

Det är Alla Hjärtans Dag. Nu för tiden anser jag att det är en dag då man ska hylla kärleken och allt gott den för med sig. Kärleken till livet och till dem som vi har omkring oss. Tänk vad världen skulle bli mycket bättre om vi alla såg mer kärlek. Jag älskar Alla Hjärtans Dag!

När jag var yngre såg jag inte alls på samma sätt på den här dagen. Jag kommer ihåg då jag gick i skolan och man kunde beställa en ros till någon för att visa att man tyckte om den personen. Jag tyckte att det var så spännande när de kom in i klassrummet och delade ut rosorna. Men varje år blev det likadant… jag fick ingen ros. Fast det är ju klart, om någon hade gett mig en ros så hade jag ändå undrat vad det var för fel på den personen. Ingen i sina sinnens fulla bruk kunde ju tycka om mig. Så gick mina tankar. Varför tänkte jag så? Idag har jag svaret, jag tyckte ju inte om mig själv.

Nu är jag medveten om att det viktigaste är att jag älskar mig själv, att jag accepterar mig själv som jag är och är nöjd med det. Det betyder inte att jag inte kan förändras men om jag jobbar med mig själv med kärlek så blir vägen så mycket enklare. Jag behöver inte tycka om allt med mig själv men jag ska heller inte fördöma mina mörka sidor. Vi har alla mindre bra sidor som bara blir värre om vi inte vill kännas vid dem eller om vi ser ner på oss själva p.g.a. dem.  

Jag tror att vi ofta blandar ihop kärlek till oss själva med egoism men det är en helt annan sak. Egoism kommer av att inte tycka om sig själv som man är men att tycka om sig själv är viktigt för att man ska kunna tycka om andra och kunna vara lycklig. Så se till att ge dig själv en klapp på axeln för att du är så bra och fira dig själv på  Alla Hjärtans Dag för det är du värd!

“Love yourself unconditionally, just as you love those closest to you despite their faults.” Les Brown

Jag skickade precis iväg ett mail till Utbildningsdepartementet. De måste tro att jag är helkorkad och inte fattar någonting! Hur kan jag, som aldrig har gjort något stort i hela mitt liv, som knappt har ett CV värt att visas upp någonstans, tro att de där lyckade personerna ska lyssna på mig? Jag tittade på Statsrådets och Statssekreterarens CVn. Hm, lite skillnad från min lilla papperslapp. Det är klart att de inte kommer att ta sig tid till att lyssna på mig. 

Jag tänkte också skicka ut information till skolor om en föreläsning som jag har planerat för skolpersonal men det är ju samma sak där. Jag har väl ingenting att säga till om? Jag vågar inte heller gå ut med information om en kurs som jag har satt ihop för privatpersoner men jag vill ju inte “pracka på” någon mina tjänster. Och om någon skulle anmäla sig, tänk om de sedan inte skulle tycka att det var bra. Tänk tänk tänk… Tänk om jag skulle ta och ställa in mina tankar på positivt läge istället för negativt. Vad mycket lättare det skulle bli! Nu kör jag ju runt som en bensinbil som har tankats med diesel. Det blir helt fel! 

Jag skickade något till Utbildningsdepartementet som jag verkligen tror på och anser vara nödvändigt för skolan. Om de inte vill ta till sig det så får jag hitta en annan ingång eller göra på något annat sätt. Om skolorna inte nappar på mina erbjudanden så får jag skriva till fler eller ta hjälp av mina kontakter. Det är ju bara att fortsätta tills jag lyckas… och att tro på mig själv. 

Ok, nu kör vi! Det är lika bra att gå ut här också. Jag har ju inte så många läsare nu men jag kommer att få ;-). Så om någon är intresserad av föredrag eller kurser inom ämnet personlig utveckling till sitt företag eller idrottsklubb eller skola eller vad det nu kan vara så kan jag ordna det, för mina tjänster ger insikter och förändringar. Jag är bra så testa mig och mina tjänster!

Så där ja!

”Whether you think you can or think you can’t – you’re right. Henry Ford

“Jag kan flyga, jag är inte rädd.” Stig-Helmer Olsson

Igår morse vaknade jag, som så många gånger förut, av att barnen bråkade med varandra. Och som vanligt så kunde de bara tala om för mig vad den andra hade gjort och inte hur de själva var delaktiga till det här bråket. Jag försökte då, som vanligt, berätta för dem att vi har ansvar för vad vi själva säger och gör, oavsett vad någon annan gör mot oss. “Hur svårt kan det vara?” tänkte jag, som vanligt, för mig själv. 

Mitt svar blev då motvilligt att det kan vara väldigt svårt, även för oss vuxna. Hur många gånger har inte jag blivit arg och irriterad på andra för att sedan, när jag får lite perspektiv på situationen, insett antingen att jag själv kunde ha reagerat på ett bättre sätt och kanske t.o.m. har varit bidragande till den andra personens agerande eller att jag nog om jag hade varit i den andra personens situation, hade gjort likadant?

Vad är det som gör att vi är så rädda för att ha fel? Vad är det som gör att vi är så rädda för att erkänna våra egna sämre sidor? Tänk om vi bara kunde erkänna, för det första för oss själva, och sedan för andra att vi har dessa sidor (som vi alla har) utom jag då ;-). De kommer alltid att finnas där, så om vi lär oss att vi inte är perfekta kommer vi också att döma andra mindre. Vi vet aldrig vad andra har i bagaget men det är antagligen oftast saker som vi skulle förstå om vi såg det ur ett annat perspektiv. Det vi kan göra är att jobba med våra egna sidor. Vi kan inte gömma oss bakom “jag är ju sån här och det går inte att ändra på” för det går visst om det är något vi vill ändra på. Det viktiga är att vi gör det utan att döma oss själva. Förändring tar tid och precis som att vi ska låta bli att döma andra ska vi låta bli att döma oss själva. 

Så nu ska jag bli vän med mina mörka sidor och jobba med dem som om de är mina vänner. Jag har insett att det är mycket lättare än att streta emot. Det kommer definitivt inte alltid att fungera men det är bara att försöka igen och igen. Och när jag glömmer bort mig så finns alltid John Lennon där för att påminna mig. “Let it be.” 

“You can’t change how people treat you or what they say about you. All you can do is change how you react to it.” Mahatma Gandhi

“Judging a person does not define who they are. It defines who you are.” Någon klok person