Kategori: Personlig utveckling

Ja, jag har skrivit om det här tidigare men känner att jag har mer att säga i ämnet. Jag tror att väldigt många av våra konflikter bottnar i just detta och att de hade kunnat undvikas om vi bara hade haft lite mer förståelse för andra och för oss själva.

När jag är ute i trafiken kommenterar jag gärna högt för mig själv när någon annan gör ett misstag. ”Men Herregud, är hon dum i huvudet?!?” eller ”Typiskt män i vräkiga bilar” är några av mina anklagelser. Nästa gång jag kör bil glömmer jag att blinka för att jag satt och tänkte på något annat eller kör in framför någon för att jag inte såg bilen. Det är ju stor skillnad på vad jag gör och vad de andra gjorde. Fel!

Tänk om vi istället för att hitta på ursäkter när vi gör misstag skulle hoppa över stoltheten, lära oss av misstagen vi gör och sen släppa dem. Tänk om vi också, när andra gör misstag, skulle lägga fördomar åt sidan och låta folk göra misstag utan att bli dömda.  

Jag har ofta dömt ut andra för att de har sagt eller gjort något som i mina ögon verkar helt galet men jag har också själv sagt och gjort sånt som andra inte kunnat förstå. Ibland förstår jag inte själv hur jag kunde göra eller säga något så opassande. Det finns alltid en orsak, hur befängd den än må vara. 

 Vi har alla fördomar men är vi bara medvetna om dessa har vi kommit en lång bit på vägen. 

”Prejudice is a great timesaver. You can form opinions without having to get to the facts.”

E.B. White

Nu har jag bloggat på i snart ett år 

och funderar över var jag står

Jag har kommit en bit på vägen

men gör inte rätt i alla lägen

Jag har än en lång väg att gå

men jag börjar nu förstå

att det är resan som ska njutas av

utan alltför många krav

på att jag ska vara perfekt på alla vis

och aldrig hamna i någon kris

För livet går alltid upp och ner

och jag lär mig mer och mer

Ja jag lär så länge jag lever så klart

och allt är inte uppenbart

men kan jag bara se mig själv för den jag är

och våga jobba på att förbättra här och där

med lite självinsikt och distans 

så blir det mindre stress och mer dans

Och jag är som julgranen i år med

inte perfekt utan lite sned

men det är så det ska vara

det är ingen fara

Så God Jul och Gott Nytt År till alla er

och tack för att ni läser det jag skriver ner!

När jag var barn gjorde jag ibland några, inte så tappra, försök att börja skriva dagbok. Anledningen till att det aldrig blev någonting av det var att jag var väldigt självkritisk till vad jag hade skrivit. Jag läste igenom det och rev ur sidan. Jag kunde inte ens erkänna mina känslor för mig själv. 

På senare dagar har jag börjat skriva igen. Jag fick höra att det skulle vara bra att skriva av sig. De första dagarna kändes det väldigt konstigt och det vara svårt att få ner något överhuvudtaget på papper. Jag fick lust att börja riva ur sidorna ur dagboken igen men lät dem vara. Ju mer jag gjorde det desto lättare blev det att somna på kvällarna. Det var som att jag fick ur mig alla tankar så att jag inte behövde ha dem i huvudet längre. 

Jag rekommenderar verkligen att göra detta, särskilt till er som inte har tid med sånt! Det är skönt att bara få ut alla de där tankarna som far runt i huvudet. Att bara skriva ner allt som dyker upp i hjärnan. Jag har också använt mig mycket av något som jag lärt mig av författaren Mia Törnblom. Varje kväll skriver jag då ner något som har varit bra under dagen, något jag är tacksam för och något jag behöver hjälp med. Det funkar för mig och jag tror att det skulle funka för de flesta som bara ger det lite tid. 

“There is no greater agony than bearing an untold story inside of you.” Maya Angelou

Jag hörde på radion igår att resultaten i de svenska skolorna har blivit bättre. De satsningar som har gjorts för att förbättra resultaten hos svenska elever har fungerat. Det är ju bra men återigen så funderar jag på vad som egentligen är viktigast i skolan. Är det att man gör bra ifrån sig på prov och får höga betyg eller är det att man mår bra och utvecklas? I en undersökning som Skolverket har gjort står det att flickor presterar bättre än pojkar i skolan men att de också mår sämre. Är det då inte dags att man tittar på varför så många mår dåligt? Många går in i väggen redan i tonåren! Redan som ung lär man sig, genom att ha läxor, att ta med arbetet hem efter dagens slut. 

Det är så många som blir utbrända i dagens samhälle och jag tycker att tiden är inne att börja prioritera hur vi mår redan i skolan och på så sätt arbeta långsiktigt och förebygga psykisk ohälsa. Det är väldigt viktigt att vi utbildar oss men ibland undrar jag vad som är syftet. Är det att vi ska utvecklas och vilja lära oss mer eller är det för att svenska skolor ska se bra ut i en internationell undersökning? 

Tänk om man i skolan i större utsträckning skulle få möjlighet och stöttning i att utvecklas inom de områden man verkligen är intresserad av. Vi har alla resurser att göra något som vi verkligen vill och jag tror att om vi bara får hjälp att förstå det så blir vi också mer motiverade att göra resten av skolarbetet. Jag tänker på Albert Einstein som hade otroliga resurser men som i skolan fick höra att han var dum och aldrig skulle bli något. Det finns alltid resurser att ta vara på om vi bara får lite utrymme att vara kreativa och tänka utanför boxen.

”Everyone is a genius but if you judge a fish on its ability to climb a tree, it will live its whole life believing that it is stupid.” Albert Einstein

Jag tror att det finns en bra och en dålig stolthet. Det är viktigt att vi kan vara stolta över oss själva, det ska vi vara. Men när blir stolthet en dumhet? Ibland kan jag säga till barnen att gå och lägga sig för att efteråt inse att det egentligen inte är sängdags än. När de ifrågasätter varför de ska gå och lägga sig så tidigt säger jag bara “för att jag har sagt det”. Hm, inte en så bra anledning. Det är stoltheten i mig som säger att jag har rätt för att jag är förälder. Och vi föräldrar har ju aldrig fel… Det här är något som också händer mycket ute i arbetslivet. Chefer som har sagt att något ska göras på ett visst sätt och sedan håller fast vid det till varje pris för att stoltheten tar över. Vårt behov av att ha rätt, att vara duktiga och att aldrig göra några misstag tar ofta över vårt sunda förnuft. Trots att jag tror att de flesta av oss gör detta ibland så tror jag att vi lika ofta har svårt att förstå när andra gör på det här sättet. Våra fördomar säger då att den andra personen är knäpp, för då ser vi det ur ett annat perspektiv. 

Tänk om vi var lite snällare mot oss själva och lät oss göra våra misstag, då tror jag att vi också skulle bli snällare och mindre fördomsfulla mot andra. Så var stolt över dig själv på riktigt, låt inte egot ta över stoltheten. 

”Swallow your pride occasionally, it’s not fattening.”

Förra veckan var jag på ett möte med egna företagare. Vi hade fina samtal och gav varandra råd och stöttning. Första gången jag gick dit trodde jag att alla andra skulle vara självsäkra och veta precis vad de ville och hur de skulle göra det. Vem var egentligen lilla jag som kom där men inte hade så mycket att komma med? Efter ett par träffar hade jag lärt känna flera av de andra bättre och på förra veckans möte gick det upp för mig. Jag är inte ensam. Jag insåg att dessa människor vill hjälpa till och många av dem har precis samma utmaningar som jag. De är också oroliga för hur det ska gå och om de är tillräckligt bra etc. etc. 

I helgen tittade jag på ett av mina favoritprogram Så mycket bättre och slogs av hur även dessa, framgångsrika människor, tvivlar på sig själva och är oroliga för att inte vara bra nog. 

Oavsett vilka problem och utmaningar vi har i livet så är det viktigt att vi inser att vi alla har våra bagage och att det alltid finns någon annan i samma situation som oss själva, troligtvis många många fler än vi anar. Vi är aldrig ensamma och det tycker jag är en trygghet att veta. 

“Walk on, walk on with hope in your heart and you’ll never walk alone.” Oscar Hammerstein II

Jag försöker förgäves att få mina barn att inse att man är lika skyldig som den andra personen när man ger igen. Hur många gånger får man inte höra “Det var han som började” eller “Hon gjorde ju och då gjorde jag…”. Det går tydligen att skylla sitt eget beteende på någon annan oavsett vad man gör. Dessutom ska de alltid ha sista ordet. Om det så är ett svagt mumlande så ska man ”vinna” till varje pris. Det här är dock inget ovanligt när det gäller syskon. Jag och min bror var likadana (även om jag nog var snäppet värre). Det som är fascinerande är när jag efter att ha pratat med barnen går in på sociala medier och tittar på vad folk lägger ut i olika grupper och kommentarerna till dessa inlägg. Det är ju ren pajkastning. 

Det tycks vara en konst att inte ge sig på andra eller att inte behöva ha sista ordet och bevisa att man har rätt. Jag tycker själv att det här är en utmaning. Jag vet inte vad det är som gör att så många av oss har ett så stort behov av att ha rätt och att få sista ordet. Jag tror att om vi verkligen lyssnade på varandra och försökte få förståelse genom att sätta oss in i någon annans situation så skulle detta behov minska ordentligt.  Och även om vi inte förstår så finns det en orsak bakom den andra personens beteende som vi kanske inte känner till. Och fungerar det inte att lyssna och försöka förstå så kan man alltid göra som pingvinerna i Madagaskar ”Smile and wave”. Det har hjälpt mig många gånger.

Jag vet i alla fall att jag mår mycket bättre efteråt när jag har bemött kritik och ilska med vänlighet. Det känns som en vinst varje gång jag lyckas antingen säga på ett vänligt sätt vad jag tycker eller inte ge det någon energi alls.

“Weak people revenge. Strong people forgive. Intelligent people ignore.” Albert Einstein

https://www.youtube.com/watch?v=h-a_m7Zuf8o

När jag var yngre kunde jag ibland fastna för en låt och sedan lyssna på den om och om igen säkert ett hundratal gånger utan att tröttna. (Efter att jag hade fångat den på radion och lyckats spela in största delen av den på ett kasettband.) Då var det inte så mycket texten jag lyssnade på utan mest musiken. Det kunde vara en sång som jag hade hört vid något tillfälle och fick minnen till eller så gillade jag bara hur den lät. På senare dar har jag börjat lyssna mer på vad det faktiskt är artisten vill förmedla. Självklart är musiken fortfarande viktig men budskapet har kommit att spela en allt viktigare roll för mig. Jag kan spela en viss låt för att peppa mig själv och för att få en bra känsla. Det händer också ofta att jag hör en låt med ett visst budskap precis när jag behöver den så att jag blir stärkt. 

Det här kan låta konstigt men för mig har musiken blivit en väldigt bra hjälp i olika sammanhang. Den kan få mig att bli mer positiv, känna mig modig eller bara känna att jag inte är ensam. Det finns många bra låtskrivare och jag är tacksam för att jag har upptäckt en ny sida av musiken. Nu förstår jag äntligen vad ABBA egentligen menar 🙂 

“Music is the mediator between the spiritual and the sensual life.” Ludwig van Beethoven

Min som kom hem från skolan häromdagen med en av alla hans kreationer. En pärlplattetavla. “Är det en kyckling?” frågar jag. “Nej, det är en gubbe, han har ju hår ser du väl?” Om jag ens hade satt mig och gjort något liknande hade jag antagligen aldrig gett mig på att göra en gubbe eftersom jag har övertygat mig själv om att jag inte kan det. Hade jag mot förmodan gjort en gubbe hade jag säkert tagit illa upp om någon hade trott att det var en kyckling. Men inte han. Han fortsätter att göra teckningar, pärlplattor och Legobyggnationer och är väldigt nöjd med sina konstverk. Många blir riktigt bra och andra kanske inte lika bra men vad gör det. Han har roligt och han lär sig en massa och kanske det viktigaste av allt… han använder sin fantasi och sin kreativitet och gör något med det utan att vara självkritisk. 

Det är flera egenskaper som barnen har som vi kan lära oss av här:

1. Att använda fantasin
2. Att tänka utanför boxen
3. Att inte vara självkritisk
4. Att inte ta saker så allvarligt
5. Att leka och lära av leken

Vi säger gärna till andra att de inte ska bete sig som barn men det är väl kanske mer passande att säga att man inte ska bete sig som vuxna, eller? 🙂 Vi har mycket att lära av barnen. 

“While we try to teach our children all about life, our children teach us what life is all about.” 

Angela Scwindt

Jag har en fiende. En fiende som jag inte kan bli av med hur mycket jag än försöker. Faktum är att ju mer jag försöker desto mer håller den sig kvar. Fienden är jag själv. Jag gör misstag ibland. Säger eller gör sånt som jag inte borde ha gjort. Jag kanske sårar någons känslor eller bara beter mig fånigt. Kanske att någon tar illa upp, kanske inte. Oavsett så kan jag inte göra det ogjort. Jag kan i vissa fall be om ursäkt för mitt klumpiga beteende men även om jag blir förlåten så är det inte säkert att jag förlåter mig själv. Inte förrän jag har fått en ordentlig klump som känns som en fotboll i magen och ältat detta snedsteg till förbannelse. 

Om någon annan gör eller säger något tokigt så lägger jag inte ner så mycket energi på att tycka illa om den personen men när det handlar om mig själv så finns det inte något slut på ältandet och kritiken. Saker händer men det ska räcka med att jag ber om ursäkt och funderar på vad jag kan lära av situationen. Ingen tjänar på att jag jag fastnar i dessa negativa tankar. Jag behöver inte vara perfekt och omtyckt av alla men ibland är det som att jag skriker “Tyck om mig” inombords till alla jag möter. Dumt! Egentligen spelar det ingen roll vad andra tycker om mig. Jag gör mitt bästa och det är gott nog. Däremot är det viktigt att jag tycker om mig själv. Att jag vågar möta min största fiende med förståelse och kärlek. Vi ska leva hela livet ihop så för min egen skull så är det bäst att vi kommer överens.