Nu när jag har utbildat mig och jobbat med mig själv i flera år så borde jag vara fulländad. Jag har ju lärt mig hur jag hanterar stress, hur jag sätter upp mål och hur jag reagerar i olika situationer. Jag har ju övat så många gånger att det borde vara självklart för mig hur jag ska vara en perfekt människa och förebild. Varför känner jag då fortfarande rädsla? Varför bryr jag mig om vad andra tycker? Varför äter jag inte enbart nyttig mat och för Guds skull varför är jag inte alltid glad och självsäker?
Är det kanske det som är problemet? Att jag känner att jag måste vara perfekt? Jag får prestationsångest och beter mig inte alls som jag skulle vilja. Om jag istället fortsätter att jobba med mig själv men utan att begära att jag ska bli perfekt så kanske det blir mycket lättare. Vi lär ju trots allt genom hela livet så jag får väl ge mig själv lite mer tid. Och att vara en bra människa betyder också att vi inser våra fel och brister utan att lägga någon skuld på oss själva.
Det är okej att träna två gånger i veckan, det måste inte vara minst fem gånger eller inte alls. Jag kan skriva ett inlägg på min blogg som kanske inte blir perfekt. Om jag bara gör det så utvecklas jag. Jag kan våga bjuda in folk till min kurs även om alla inte kommer att tycka att det är det bästa de har gjort. Då har jag vågat följa mitt hjärta och jag lär mig något för varje gång.
Det viktiga men också utmanande är att ha balans i livet. Det behöver inte vara allt eller inget. Det behöver inte vara perfekt. Det behöver bara göras med en gnutta självdistans och en nypa salt.
“My point is, life is about balance. The good and the bad. The highs and the lows. The pina and the colada.” Ellen Degeneres
