Författare: Anna

För några dagar sen när jag var ute i bilen bytte jag fil utan att se att det var en bil där som jag nästan körde in i. Föraren i den andra bilen tutade förstås så att jag uppmärksammade att han var där och kunde styra undan. Efteråt såg jag hur han gestikulerade och (antar jag eftersom jag inte kunde höra honom) svor. Han såg väldigt arg ut. När något liknande hände mig för några år sen var min reaktion alltid antingen oerhörd skam (hur kunde jag göra nåt så dumt, nu tycker han att jag är helkorkad) eller försvar (det var faktiskt inte mitt fel etc. etc.). 

Har jag inte själv reagerat precis likadant som mannen i den andra bilen i hans situation? Jo, självklart, många gånger. Det är ju så skönt att sitta i sitt lilla skal och avreagera sig på andra korkskallar. De som inte kan köra bil. Det hade lika gärna kunnat vara han som gjorde misstaget och jag som satt där och himlade med ögonen och svor. För jag är ganska säker på att han också har gjort liknande misstag. 

Så hur reagerade jag? Jo, jag saktade in så att jag kom jämsides med honom och vinkade på ett ursäktande sätt och log lite urskuldande. Jag är övertygad om att han såg det men försökte att inte låtsas om mig. Jag tror att han skämdes. Jag har gjort samma sak när någon har tutat på mig av andra orsaker eller om någon blir arg på mig någon annanstans. En ursäkt och ett leende kan avväpna det argaste biet och vetskapen om att det oftast är något annat som ligger bakom ilskan gör det lättare att ta den. Det är jag som bestämmer om jag ska ta emot någon annans ilska eller om jag ska låta den personen behålla den för sig själv. 

“One who smiles rather than angers is always stronger.” David Schary

Den här veckan har jag haft stora problem med att komma på vad jag ska skriva om. Jag har fått idéer då och då men det har inte varit någonting som har känts riktigt bra. Eftersom att jag har bestämt mig för att skriva varje vecka och också gått ut med det så är det något som jag verkligen gör, för har jag sagt att jag ska göra något så gör jag det. Men i väldigt många fall blir det ingenting. Jag vågar inte bestämma mig för att göra något. För tänk om jag misslyckas? Eller snarare, tänk om det inte blir perfekt? 

Det finns de personer som nästan jobbar ihjäl sig för att de vill att allt ska bli perfekt. Det finns också de personer som är som jag och inte ens försöker eftersom det finns en risk att det inte blir perfekt. Varför är många av oss så oroliga för att inte vara perfekta? Det är klart att vi inte är! Ingen är perfekt! Och jag tror att de människorna som inser det och som är nöjda med att inte vara perfekta och provar på nya saker med ett öppet sinne och utan prestationsångest, ofta är de människor som mår bäst. 

Vissa veckor är jag ganska nöjd med mina blogginlägg och andra gånger känns det inte alls som att jag fick fram mitt budskap på ett bra sätt. Men jag lär mig hela tiden och framför allt… JAG GÖR DET! Bara det är ett stort steg för mig och det är klart att det inte kan vara perfekt varje gång. 

Så om jag gör det jag vill och tror på utan att känna att allt ska vara perfekt, så mår jag mycket bättre. Ju mindre perfekt jag är desto mer perfekt blir jag. Eller???

“Perfect people aren’t real and real people aren’t perfect.” 

Jag ska jobba i en kiosk. Herregud, jag är över 40 år och ska sommarjobba i en glasskiosk med en massa tonåringar! Det kan jag ju inte göra. Vad ska folk tycka om det? Jag är utbildad och ska komma igång med mitt företag. Vad säger det om mig om jag då istället står i en kiosk och säljer glass? 

De här tankarna snurrar runt i mitt huvud en hel del. Vad fånigt. Antagligen tycker de flesta att det är helt okej att jag ska jobba på ett sånt ställe, en del kanske t.o.m. tycker att det verkar roligt att ha ett sånt arbete. Det är mina egna fördomar som ger tankarna om att jag inte är bra nog om jag gör detta. Och är det någon annan som tycker att det inte är ett värdigt jobb så säger det mer om de personerna än om mig och det jag gör. 

Jag tycker ju att det ska bli roligt och ser fram emot att få göra något som jag inte gjort på nästan 20 år. Att dessutom få göra det nu när jag inte är lika orolig för vad folk ska tycka om jag gör något misstag eller om de inte är nöjda med något. Jag tycker att det ska bli spännande att se hur mycket jag faktiskt har utvecklats på de här åren även om det inte alltid känns så. Jag är övertygad om att jag inte kommer att ta saker och ting lika personligt som jag gjorde när jag var yngre och kommer därmed kunna njuta mer av de roliga delarna av jobbet, dvs. att träffa folk och ha kul. 

Det är dags att jag sväljer min stolthet och struntar i fördomar och helt enkelt går ut och har roligt. Och sist men inte minst, de där tonåringarna kommer jag att lära mig mycket av. Vilken erfarenhet det kommer att bli! 

Jag ska jobba i en kiosk i sommar, vad bra jag är! 

“The secret of happiness lies in the mind’s release of worldly ties.” Buddha

Jag ger inte upp i första taget. I alla fall inte om jag har bestämt mig för att klara av en fysisk aktivitet. Har jag sagt att jag ska springa 10 km så gör jag det. Har jag bestämt att jag ska göra det på en viss tid så gör jag det förr eller senare. För sån är jag. Jag ger inte upp. Eller? Åtminstone inte när det gäller en sån sak som att springa, då fortsätter jag även när det känns jobbigt. Men om det gäller något annat då? Som att lyckas med att komma igång med mitt eget företag och hjälpa andra. Jag vill ju det också. Vad är då skillnaden? 

Egentligen tror jag inte att det är någon skillnad. Vill jag klara av det och tror på det så gör jag det också. Skillnaden sitter i mitt huvud. 

Jag har idrottat en stor del av mitt liv och har lärt mig att pressa mig och fortsätta även när det känns jobbigt. Det blir jobbigare när det kommer till att marknadsföra mig själv och vara entreprenör. Då ger jag upp alldeles för lätt. “Det här kanske inte är något för mig.” ”Jag är nog inte tillräckligt bra på det här.” ”Ingen vill väl lyssna på vad jag har att säga.”

Jag tror att de flesta av oss har olika egenskaper beroende på vilken situation vi befinner oss i. Så det jag kan göra är att försöka föra över mina egenskaper från springande till andra områden. Jag har det ju i mig eftersom jag använder det i andra situationer. Det är övning, tålamod och självförtroende som behövs för ett lyckat recept. Och lite jävlar anamma förstås. Jag vet ju vad jag vill göra och då får jag faktiskt kämpa för det också och inte ge upp p.g.a. små motgångar. Det känns väldigt jobbigt ibland men till slut ska jag klara av även det här.

“I’m not telling you it’s going to be easy, I’m telling you it’s going to be worth it.” Art Williams

När jag var ute på promenad igår morse gick jag och funderade på allt möjligt. Jag tänkte på saker som hade hänt och oroade mig för vad som skulle hända framöver. De här tankarna tog upp hela min uppmärksamhet en lång stund, tills en strimma sol trängde igenom träden och lyste rakt på mig. Plötsligt upptäckte jag att jag inte alls hade lagt märke till att det var en underbar vårmorgon med fåglar som kvittrade, blommor som doftade och träd med löv som just slagit ut. Det var som att en strömbrytare slogs på i mig, som att mina sinnen inte hade fungerat de första 15 minuterna av min promenad men nu vaknade till liv.

Så här är det ofta för mig. Jag glömmer att vara i nuet för att jag är fullt upptagen med att älta det som har varit eller oroa mig för framtiden.

Jag vill leva mer i stunderna då jag kan vara i nuet. Det är härligt att lägga märke till vad som sker just nu och vara i det. Jag gör ofta en övning som hjälper mig att fokusera på här och nu. Först tänker jag på fem saker jag ser, sen på fyra saker jag hör, efter det på tre saker jag känner, två saker jag luktar och en sak jag smakar. Det får mig att vara mer närvarande i stunden.

“You create a good future by creating a good present.” Eckhart Tolle

Jag tycker att det är en väldigt svår balansgång att få mina barn att ta ansvar och hjälpa till hemma utan att gnälla och klaga för mycket. Det blir lätt att jag blir den där jobbiga mamman som bara tjatar på vad de ska göra och inte göra. Det blir ofta alldeles för mycket negativt jag har att säga. Visserligen har jag en dotter som finns där och påminner mig när jag blir för gnällig. Hon ger mig många tankeställare och lärdomar. Jag önskar ändå att jag kunde få till den där balansen på ett bättre sätt och ge mycket mer uppmärksamhet till allt bra som barnen gör. 

I vissa delar av Sydafrika har man som tradition att, när någon gör något fel, ta den personen till centrum av byn. Där omges personen av sin stam i två dagar medan de pratar om allt bra som hen har gjort. De tror på att varje människa är god men att vi ibland gör misstag, vilket bara är ett rop på hjälp. De förenas i den här ritualen för att uppmuntra personen att återförenas med sin sanna natur. De tror på att sammanhållning och bekräftelse har mer kraft att förändra beteende än skuld och bestraffning. Den här filosofin kallas Ubuntu – medmänsklighet mot varandra.

Så en utmaning för mig nu blir att ju mer jag märker att någon gör misstag, desto mer positivt ska jag komma på att säga om och till den personen. 

“Jag är därför att vi är.” Ubuntu

Igår var jag på intervju för ett extrajobb över sommaren. Jag ville verkligen ha jobbet, dels för att jag tyckte att det skulle vara roligt att få arbeta där och dels p.g.a. att jag behöver inkomsten. Jag ville så gärna ha jobbet och har gått och tänkt att bara jag får det så faller allting på plats och jag kan slappna av. Intervjun gick bra och jag kommer att jobba där under sommaren… Tror ni att det gjorde att jag slappnade av? Nä minsann, tvärtom. Igår kväll kunde jag inte sova för att jag oroade mig för:

1. Vad jag skulle göra med barnen – jag kan ju inte låta andra ta hand om mina barn hela sommaren.
2. Hur jag skulle kunna få ihop en balans mellan arbete och familj så att alla blir nöjda – jag vill ju inte stöta mig med någon.
3. Vad folk skulle säga om att jag, som är över 40 år, tar ett jobb som innebär att stå och sälja glass.
4. Hur jag skulle klara av det här jobbet. Jag kanske inte har vad som krävs för att göra ett bra jobb. 
5. Allt annat jag kunde komma på som skulle kunna vara ett problem eller hinder. Och lite till…                                                                                                                             

Vad hände egentligen? Det här var ju något jag ville och såg fram emot? Det som hände var att jag i min hjärna målade upp alla problem och såg alla hinder som säkert skulle komma i min väg och sätta käppar i hjulet för mig. Jag började också tvivla på mig själv oroa mig över vad andra skulle tycka. Hjärnan ställde in sig på allt det negativa. Glaset var halvtomt.

Tänk vad skönt det skulle vara om jag istället hade tänkt:

1. Barnen kommer att klara sig och jag vet att jag har familj och vänner som hjälper mig när det behövs. 
2. Om jag är nöjd och glad så kommer resten av familjen också att vara det och behöver jag vara ledig då och då så förstår kollegorna och behöver jag jobba så förstår familjen nog. Det kommer att lösa sig så att det blir en bra balans.
3. Det är nog ingen mer än jag själv som skulle bry sig om vad jag arbetar med så länge jag trivs och mår bra. Och skulle någon döma mig för det så är det deras problem. 
4. Det är klart att jag klarar av jobbet. Jag vet att jag är bra och fungerar det ändå inte så har jag i alla fall försökt.
5. Vad mycket jag kommer att lära mig och så mycket jag kommer att utvecklas oavsett hur det går. 

Det är dags att ställa om hjärnan till att glaset är halvfullt. Ingenting blir ju annorlunda för det, förutom att jag mår mycket bättre när hjärnan är positivt inställd. Är det molnen eller de blå delarna på himlen jag fokuserar på?

“If you change the way you look at things, the things you look at change.” Wayne Dyer

Jag står och tittar ut genom fönstret hemma. Det blåser rejält och en hög björk framför vårt hus vajar lite men står fortfarande stabilt trots den hårda vinden. Björken är så stor att det är svårt att förstå, genom att bara titta på den, hur den kan stå så stadigt. Det är ju inte det som syns utåt som gör att den är så stabil. Det är delarna som inte är synliga för blotta ögat som gör att den står tryggt på marken.

Jag tar den som förebild, för jag vill också kunna stå stabilt även när det stormar runt omkring mig. Vad behöver jag då? Jo, jag behöver djupare rötter. Hur får jag det? När jag jobbar med mig själv så växer mina rötter och jag blir stadigare på insidan. Jag måste lära mig att ta hand om mig själv kontinuerligt så att jag fortsätter att växa och frodas på insidan. Varje rot representerar något jag måste tänka på för att utvecklas och bli starkare. Jag har gjort min egen version av Livets träd som ni kan se på bilden nedan. Jag vet, den kunde ha varit snyggare men ni förstår nog vad det är jag vill visa. Dessutom är det en bra övning för mig att visa upp saker jag har gjort som inte är perfekta. Jag har i alla fall gjort det och det är det viktiga.

Så Livets träd handlar enligt mig om att ta hand om mig själv och växa på insidan så att jag kan stå stabilt när det stormar runt omkring mig.

“Peace comes from within, do not seek it without.” Buddha  

Vad skönt det skulle vara att vara problemfri. Hur ofta har jag inte tänkt tankar som “om bara jag får det där jobbet så kommer jag att må mycket bättre” eller “när den här veckan är slut kan jag andas ut” eller “om mina kollegor inte var så irriterande så skulle jag vara gladare”. När jag tänker på det sättet så kommer jag ju aldrig att bli problemfri. Förresten är det inte meningen att vi ska vara problemfria. När vi blir av med ett problem får vi ett nytt. Drömhuset vi har köpt måste underhållas, vårt nya jobb kräver nya kunskaper o.s.v, o.s.v… Om jag bara går och väntar på att problemen ska ta slut så får jag vänta förgäves. De tar aldrig slut!

Så vad ska jag då göra? Jo, först kan jag fundera över om problemet går att lösa. Om det går att lösa och jag vet hur så gör jag det. Om problemet går att lösa men jag inte vet hur så får jag fundera på alternativ och komma fram till den bästa lösningen. Går problemet inte att lösa alls så får jag göra mitt bästa för att acceptera situationen som den är. Det finns så klart situationer som inte är så lätta att acceptera och när det är en riktigt jobbig situation så tror jag på att dela med sig till någon man har förtroende för. Det löser inte problemet men lättar ofta på bördan. 

Nu ska jag gå ut i aprilvädret och njuta av alla problem som jag inte har. Det är väldigt många så jag har mycket att njuta av! 

“Happiness is not the absence of problems, it’s the ability to deal with them.” Steve Maraboli

Vad är du rädd för? När någon frågar mig den frågan så blir svaret oftast ormar. Om jag ställer samma fråga till andra personer så får jag nästan alltid liknande svar. Spindlar, höjder, hundar m.m. Det är väldigt sällan svaret blir rädsla för att misslyckas eller rädsla för vad andra ska tycka om mig. Trots detta så tror jag att det är just dessa rädslor som är de största och som påverkar våra liv mest. 

Ja, jag är livrädd för ormar men rädslan för att misslyckas, rädslan för vad andra ska tycka om mig och rädslan för att inte duga är mycket större, för de påverkar mina tankar och mitt beteende. Ja, de påverkar det mesta i mitt liv men ju mer jag försöker bli av med rädslorna desto mer plats tar de. Då reagerar jag med att inte göra något alls för att det är bekvämt. Om jag inte provar något nytt och går utanför min bekvämlighetszon så behöver jag ju inte vara rädd för att misslyckas. Skönt! Fast… är det verkligen det? Nej, jag mår faktiskt inte bra av att stanna i min lilla box. Så vad ska jag göra? Jag får behandla rädslan som en god vän istället för en fiende. 

Kära Rädsla,

Jag är så tacksam över att du är här för då vet jag att jag är på väg att utvecklas. Du får gärna vara med mig i det här men du får hålla dig i bakgrunden och inte ta över. Jag lyssnar på dig och på vad det är du vill säga men det betyder inte att du får sista ordet. Jag kommer att göra detta trots dina protester. Du har styrt mig alldeles för länge och nu är det slut med det. Nu är det jag som tar över. Vill du vara med mig så får vi göra det här tillsammans du och jag.

Din vän,

Anna

“Never let fear decide your future.”