Författare: Anna

Något som jag har mycket erfarenhet av vid det här laget är att behålla mina tankar och känslor för mig själv. Jag har tränat på det ända sen jag var barn och har på så sätt blivit väldigt bra på det. Det knepiga med att göra så är att det är som en ballong som man aldrig slutar att blåsa upp. Någonstans måste luften till slut ut, annars spricker ballongen. Jag tog ut det på en lillebror och på andra i skolan. Jag var elak för att jag själv mådde dåligt. 

Det händer fortfarande ibland när jag har något inom mig som jag inte släpper ut. Till slut går det ut över familjen eller någon annan stackare som egentligen inte förtjänar det. Idag händer det inte alls lika ofta och när det gör det är jag medveten om det och kan oftast be om ursäkt och förklara mig efteråt. Orsaken till att det inte händer så ofta längre är att jag försöker vara mer öppen. Jag har vänner som jag vågar prata med och berätta hur jag verkligen känner. Dessutom så inser jag att många har liknande problem och då kan jag också känna att de förstår mina känslor. Om jag är öppen med hur jag känner mig i olika situationer så märker jag hur andra blir öppnare och delar med sig av sina tankar och känslor. Alla har vi våra bagage men om vi inte delar med oss så blir det som med ballongen som aldrig slutar att blåsas upp. Antingen så pyser det ut någon annanstans eller så spricker den. 

Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte ge upp när man verkligen vill något. Det är dock inte alltid så enkelt i praktiken. När jag har sökt ett jobb som jag anser att jag skulle vara perfekt för och inte får det eller när jag erbjuder en kurs som jag själv tycker är jättebra men ändå inte får några deltagare, är det väldigt frestande att ta den lätta vägen ut och helt enkelt ge upp. Men den lätta vägen är ofta inte den rätta vägen. Jag kan ge upp nu men då kommer jag ingenvart i min utveckling. Det kan kännas som ett Mount Everest men tar jag mig bara över toppen så kommer det efteråt att vara värt det och jag inser att det mer var som att bestiga Kinnekulle. 

Det som behövs är tre saker. Tro, tillit och tålamod. Mycket tålamod. Jag skulle vilja skriva i bloggen innan året är slut att jag har kommit jättelångt och att jag är väldigt framgångsrik men jag behöver inse att saker tar tid och att jag måste fortsätta göra det som jag tror på. Det är klart att det inte blir perfekt på en gång. Jag har nämnt det förut men gör det igen. Min stora förebild här är J.K. Rowlings som gick till 12 olika bokförläggare med sitt manuskript till Harry Potter och blev nobbad. Hon fick t.o.m. höra att hennes bok inte var tillräckligt fantasifull. Tänk om hon inte hade gått till den där 13:e förläggaren? 

Så även om det tar mig flera år att komma dit jag vill så går jag i alla fall i rätt riktning och det är bättre än att gå snabbt i fel riktning eller inte röra sig alls. Tro, tillit och TÅLAMOD. Och min största utmaning, lite jävlar anamma 🙂

“All we need is just a little patience.” Guns N’ Roses

Jag har varit på semester. Med vänner. Allt hade varit jättebra om det inte hade varit för att jag inte visste om vi hade tillräckligt med lakan. Vi kom dit och jag upptäckte att allt fanns. Så där fortsatte det hela resan. Jag blev lite förkyld. En kväll fick vi inte mat förrän sent. Jag tappade rösten och kunde knappt göra mig hörd en dag. På ett ställe som jag hade rekommenderat var drinkarna inte så goda som tidigare. Och sista dagen gick jag och tänkte på att vi snart skulle åka hem, trist! Men med facit i hand så blev allt ganska bra ändå. Och nu i efterhand ser jag bara det roliga med allting. För vi hade väldigt roligt. Trots de negativa inslagen… eller t.o.m. tack vare ibland. Vi skrattade åt konstiga drinkar. Skojade om att jag inte kunde prata. Etc. etc. 

Det var en underbar resa! Om man kan inse det i stunden så tror jag att resan blir ännu bättre. Att kunna njuta av stunden även när det inte blir riktigt som man tänkt sig. Eller för att det blir just som man tänkt sig. Det mesta blir ju ändå roligt sen så varför inte skratta åt det på en gång? Och fokusera på allt som är bra. Och vara i nuet. Och bara njuta! 

”Just play. Have fun. Enjoy the game.” Michael Jordan

Jag ska på semester. Med vänner! Vi ska iväg i fyra dagar och äta och dricka gott och umgås.

Jag har så mycket känslor och tankar i mig just nu. Hur ska det gå för mig? Hur ska jag komma igång med mitt eget? Vad ska jag göra för att tjäna lite pengar vid sidan av? Vad ska vi ha till middag? 

Nu ska jag lägga de tankarna åt sidan i flera dagar och bara fokusera på att ha roligt i glada vänners lag. Jag älskar min familj och att vara med dem men det är som balsam för själen att få komma iväg och bara ta hand om mig själv i några dagar. 

Det är inte det lättaste att koppla av och vara här och nu men jag ska absolut ta chansen och njuta av den här resan och komma tillbaka (antagligen inte utvilad) men påfylld med positiv energi och roliga minnen. Vi säger ofta att vi inte har tid att åka iväg själva eller tycker att vi inte tar hand om vår familj om vi gör det men om vi ska kunna ta hand om vår familj på ett bra sätt så är det väldigt viktigt att också ta hand om oss själva och hur vi mår. Det ska jag göra nu och jag ska njuta av det!

“Medans man funderar på vad man ska göra kan man slå sig ner och sjunga en visa.” Nalle Puh

Jag har många gånger tänkt att jag borde ha gjort saker när jag var yngre. Jag borde ha lärt mig mer spanska. Jag borde ha rest mer. Jag borde ha börjat med yoga. Tänk vad bra jag hade varit på allt det där jag borde ha gjort. Nu kan jag lika gärna strunta i det, jag ligger ändå så långt efter mot vad jag hade gjort om jag startat för längesen. 

Men om jag börjar nu då? Om jag ger mig sjutton på att lära mig spanska så kan jag nog vara hyfsat bra om ett par år, och vad är ett par år egentligen? Det lättaste är ju att skjuta upp det ännu mer eller helt enkelt strunta i det eftersom jag vet att det ändå aldrig kommer att bli av. Men om jag nu sätter ett mål och ser till att få in vanan att öva så att jag är ganska bra om ett par år, hur kommer det att kännas då? Antagligen väldigt tillfredsställande och roligt att faktiskt ha gjort det och att ha lärt mig något nytt. 

För några år sen när jag och min man var och åkte skidor i Italien träffade vi ett äldre par. De berättade att de bestämde sig för att lära sig åka skidor när de var 65 år. Sen dess hade de åkt skidor i Alperna varje år och var nu över 80 år. Jag tänker på dem och inser att det är aldrig för sent att lära sig något nytt. De var riktiga inspirationskällor för mig. Det är dags att ta tag i den där spanskan nu. Hasta luego! 

Det är föräldramöte. Jag ska gå dit ensam. Vi ska samlas i aulan för att få gemensam information och sen gå till respektive klassrum. Jag bestämmer mig när jag närmar mig skolgården att idag ska jag minsann inte bry mig om vad någon annan tycker och tänker om mig. Jag ska bara vara mig själv.  När jag kommer in i aulan känns det som att alla andra står eller sitter ner och pratar med varandra. Någon sitter för sig själv och tittar på sin mobil. Fånigt. Bara för att man inte vill prata med någon eller inte verka ensam. 

Jag sätter mig bredvid en kvinna som sitter för sig själv och tänker att henne kanske jag kan prata med. Hon verkar inte sugen på en konversation så jag säger ingenting. Hoppas att de kör igång snart för jag vill inte sitta här ensam. En annan kvinna kommer och kvinnan bredvid mig hälsar glatt på henne. Jag ler ett falskt leende och flyttar in ett steg. Ok, nu sitter jag här ensam men det gör ingenting, jag ska bara vara mig själv och sitta här. Åh, kan de inte sätta igång snart?! En ensam man kommer in och de två kvinnorna bredvid mig hälsar på honom och säger att han kan sitta bredvid dem. Återigen ler jag ett konstgjort leende och flyttar in.

Jaha, alla känner varandra men jag är ensam. Jag sitter här och har ingenting att göra. Kanske ska jag ta upp mobilen i alla fall så att det ser ut som att jag har något att göra. Som att jag faktiskt är upptagen. Nä, det var ju fånigt. Men kanske att jag ska kolla mailen i alla fall. Eller kolla lite på Facebook. Nej, jag vill ju inte att andra ska tycka att jag är fånig. Mina kläder luktar dessutom stekos och andedräkten vitlök. Fräscht! Vad ska de som sitter bredvid mig tänka? Varför känner jag mig uttittad? Som att alla bryr sig om just vad jag gör trots att vi är ett par hundra personer i lokalen. 

Nu börjar det. Rektorn håller ett kort tal och sen får alla lärare presentera sig. Jag hör att några av lärarna låter nervösa. Då slår det mig. Jag är en av ett par hundra personer här inne. Det är ingen som bryr sig det minsta om mig. Lärarna har fullt upp med att behöva presentera sig för hundratals föräldrar. Föräldrarna lyssnar på vad lärarna säger och sitter säkert också och tänker på hur de själva ser ut och beter sig. Jag är inte ensam om detta. Efteråt träffar jag en mamma som jag känner och pratar lite med henne. Genast känner jag mig tryggare och inte lika vilsen. 

Jag vet inte varför många av oss känner så här. Kanske sitter det i sen jag var barn och andra skrattade åt eller retade alla som gjorde minsta lilla som var avvikande eller annorlunda eller såg ut på ett sätt som inte uppfattades som normalt. Det där barnet finns fortfarande i mig i många situationer. Barnet inom mig får gärna vara kvar men det är dags att jag inser att det inte spelar så stor roll vad andra tycker och tänker om mig och om det skulle vara någon som tycker att jag är konstig så visar det bara på deras egen osäkerhet. Jag är mig själv och är stolt över det! 

“Be who you are and say what you feel because those who mind don’t matter and those who matter don’t mind.” Dr Seuss

Nu har jag bloggat om hur jag kan förändra mig i ett halvår. Vad har hänt? Har jag förändrats? Det vet jag faktiskt inte men något som jag har börjat uppmärksamma är att jag väldigt ofta vet precis vad andra människor borde förändra och hur. Jag ser hur lätt det skulle vara för dem att förändra sig. Mina barn behöver stänga av datorer eller i-pads första gången jag säger till dem så att de är färdiga när vi ska gå. Min man behöver lära sig att ta det lugnt och att lägga ifrån sig mobilen och datorn då och då. Andra i min omgivning borde ta tag i sina problem för att må mycket bättre. Utifrån ser jag tydligt vad som behöver göras och hur de kan göra det. Varför förstår de inte det själva? 

Svaret på den frågan är egentligen också ganska enkel. De är vanliga människor som har saker att jobba med precis som jag. De är inte perfekta men det är ju inte jag heller. Jag har precis lika mycket att ta itu med som andra. Vi har alla förbättringsområden. 

I varje situation när jag tänker något nedvärderande om någon annan så kan jag, om jag funderar på det, relatera till mina egna tillkortakommanden. Antingen inom samma eller inom ett annat område. Jag gör också annat så att vi ofta blir sena när vi ska åka hemifrån precis som barnen. Jag tar det inte heller lugnt och borde också lägga bort mobilen mer. Varför tar jag då inte tag i mig själv istället för att gå och muttra om vad andra borde göra och inte göra? 

Jo, det är ju mycket lättare att hitta andras fel och brister. Då behöver jag ju inte ta itu med något själv, för det kan vara väldigt jobbigt för mitt ego att göra förändringar i mitt eget liv. Men det kanske är dags att jag ser mig själv i spegeln och tar tag i mitt eget liv istället för att ge mig på andra. Om du pekar ett finger mot någon annan så pekar du fem mot dig själv är ett passande uttryck här tycker jag. När vi säger eller tänker något om någon annan så kan vi ofta lika gärna sätta en spegel framför oss själva istället. 

Så nästa gång du blir irriterad på någon så ta dig en funderare på om du själv har agerat på samma sätt som den personen, i en liknande eller en helt annan situation. 

Vi är alla bra som vi är med våra fel och brister och vi kan inte förändra någon annan, bara oss själva. 

Jag har jobbat större delen av sommaren. Det har varit roligt men också krävande då min man även han har arbetat mycket i sommar. Jag har haft en del ansvar, vilket har gjort att jag också har varit tillgänglig när jag har varit ledig. Detta har varit väldigt påfrestande för mig, då jag har behövt hoppa in och vara flexibel på jobbet samtidigt som jag har haft barnen som ska tas hand om. 

Jag har stressat och oroat mig för allt möjligt. Allt från att inte ha beställt in allt vi behöver på jobbet eller att få rätt personalstyrka till att behöva ta mycket hjälp av andra med barnen. Detta har också inneburit att jag inte har tagit hand om mig själv, jag har inte motionerat eller mediterat som jag vill och mår bra av. Jag har ju inte haft tid!!! 

Nu när sommaren nästan är slut och jag sitter och funderar över, fortfarande med en känsla av stress i magen, hur sommaren har varit så undrar jag vad det egentligen var som jag var så stressad över. Visst, ibland fanns inte allt på jobbet, ibland hade vi för mycket eller ont om personal och ibland fick jag ta mycket hjälp med barnen eller så fick de vara ensamma en stund. Men allt gick ju bra. Även det som inte löste sig har ju så här efteråt ändå ordnat sig. Så min slutsats blir att jag har stressat och oroat mig för saker hela sommaren som nu inte har någon betydelse. Var det något som var värt att stressa över? Svar: Inte en enda sak! Dessutom så hade jag haft tid till mig själv också. När det blir mycket så prioriterar vi ofta det som egentligen är viktigast för att vi ska må bra på lång sikt. Så dumt! 

Nu är det dags att tänka om och börja på nytt. Jag har fått väldigt många lärdomar och erfarenheter den här sommaren. Det är dem jag ska ta med mig och lära mig av och lämna stressen bakom mig. Den tjänar inget syfte så jag tar farväl av den och jobbar för förändring. 

“Stress is not what happens to us. It is our response to what happens. And response is something we can choose.” Maureen Killoran

Jag tycker att jag är snäll väldigt ofta. Jag tycker om att vara snäll. Det får mig att må bra när andra blir glada, men var går gränsen mellan att vara snäll och att vara för snäll? Själv vet jag inte. Jag jobbar med mig själv på många sätt och tycker att jag utvecklas och lär mig. Jag gör visserligen fortfarande många misstag men vet oftast på ett ungefär hur jag ska ändra mig för att må bättre. Det är dock ett område där det känns som att jag inte kommer någonvart. Jag vet inte hur jag ska hitta en balans mellan att vara snäll och att säga nej. Det gäller framför allt när jag står mellan två parter som har drar åt olika håll. Vem ska jag vara lojal mot? Vem har rätt och vem har fel? Ofta kan jag se båda sidornas perspektiv, vilket gör allt ännu mer komplicerat. 

Dessutom har jag svårt att veta om jag utnyttjar andra när jag ber om hjälp. Jag undrar ofta om jag går över gränsen eller om det är okej att fråga andra om hjälp. Det blir jobbigt att inte vilja vara någon till last, att alltid säga ja till allting och att försöka vara alla till lags i konflikter. 

Det här är definitivt något som jag kommer att fundera mycket på. Jag har hela sommaren på mig för nu tar bloggen en paus och återkommer i augusti igen.

Ha en skön sommar!

”Don’t live your life to please other people.” Oprah Winfrey

Jag är ett fan av inspirerande citat. Ett kort citat kan säga så mycket. Jag läser det och får en liten påminnelse om hur jag vill leva mitt liv. Just det, påminnelse. Många citat jag tycker om har jag läst om och om igen. Lika entusiastiskt varje gång. Sen har jag gått ut i livet och gjort på ett annat sätt. Hur kan det komma sig? Jag vet ju hur jag ska göra och tänka, så det är väl bara att göra det? 

I själva verket är det inte så lätt. Det man gör ofta blir man bra på och jag har ju i nästan 40 år gjort på ett annat sätt. Det har blivit en vana att tänka eller göra något på ett visst sätt och gamla invanda mönster är inte så lätta att ändra på. 

Det är samma sak när jag går på en inspirerande föreläsning eller läser en bra bok. Jag får nya kunskaper och insikter men om jag inte använder dessa kunskaper så gör de ingen riktig skillnad. Det är t.ex. många som fortfarande röker trots att de vet hur farligt det är. 

Nä, här krävs det tålamod och beslutsamhet. Det är ett långsiktigt projekt och ingen quick-fix jag håller på med. 

För att ändra mina vanor behöver jag påminna mig själv om och om igen och inte ge upp för att jag faller i samma grop om och om igen. Det är bara att klättra upp igen och börja om. Övning ger färdighet i allt jag gör, så det gäller att öva på det som ger mig något bra. 

”Knowledge is of no value unless you put it into practice.” Anton Chekhov