Något som jag har mycket erfarenhet av vid det här laget är att behålla mina tankar och känslor för mig själv. Jag har tränat på det ända sen jag var barn och har på så sätt blivit väldigt bra på det. Det knepiga med att göra så är att det är som en ballong som man aldrig slutar att blåsa upp. Någonstans måste luften till slut ut, annars spricker ballongen. Jag tog ut det på en lillebror och på andra i skolan. Jag var elak för att jag själv mådde dåligt.
Det händer fortfarande ibland när jag har något inom mig som jag inte släpper ut. Till slut går det ut över familjen eller någon annan stackare som egentligen inte förtjänar det. Idag händer det inte alls lika ofta och när det gör det är jag medveten om det och kan oftast be om ursäkt och förklara mig efteråt. Orsaken till att det inte händer så ofta längre är att jag försöker vara mer öppen. Jag har vänner som jag vågar prata med och berätta hur jag verkligen känner. Dessutom så inser jag att många har liknande problem och då kan jag också känna att de förstår mina känslor. Om jag är öppen med hur jag känner mig i olika situationer så märker jag hur andra blir öppnare och delar med sig av sina tankar och känslor. Alla har vi våra bagage men om vi inte delar med oss så blir det som med ballongen som aldrig slutar att blåsas upp. Antingen så pyser det ut någon annanstans eller så spricker den.
