Det är föräldramöte. Jag ska gå dit ensam. Vi ska samlas i aulan för att få gemensam information och sen gå till respektive klassrum. Jag bestämmer mig när jag närmar mig skolgården att idag ska jag minsann inte bry mig om vad någon annan tycker och tänker om mig. Jag ska bara vara mig själv. När jag kommer in i aulan känns det som att alla andra står eller sitter ner och pratar med varandra. Någon sitter för sig själv och tittar på sin mobil. Fånigt. Bara för att man inte vill prata med någon eller inte verka ensam.
Jag sätter mig bredvid en kvinna som sitter för sig själv och tänker att henne kanske jag kan prata med. Hon verkar inte sugen på en konversation så jag säger ingenting. Hoppas att de kör igång snart för jag vill inte sitta här ensam. En annan kvinna kommer och kvinnan bredvid mig hälsar glatt på henne. Jag ler ett falskt leende och flyttar in ett steg. Ok, nu sitter jag här ensam men det gör ingenting, jag ska bara vara mig själv och sitta här. Åh, kan de inte sätta igång snart?! En ensam man kommer in och de två kvinnorna bredvid mig hälsar på honom och säger att han kan sitta bredvid dem. Återigen ler jag ett konstgjort leende och flyttar in.
Jaha, alla känner varandra men jag är ensam. Jag sitter här och har ingenting att göra. Kanske ska jag ta upp mobilen i alla fall så att det ser ut som att jag har något att göra. Som att jag faktiskt är upptagen. Nä, det var ju fånigt. Men kanske att jag ska kolla mailen i alla fall. Eller kolla lite på Facebook. Nej, jag vill ju inte att andra ska tycka att jag är fånig. Mina kläder luktar dessutom stekos och andedräkten vitlök. Fräscht! Vad ska de som sitter bredvid mig tänka? Varför känner jag mig uttittad? Som att alla bryr sig om just vad jag gör trots att vi är ett par hundra personer i lokalen.
Nu börjar det. Rektorn håller ett kort tal och sen får alla lärare presentera sig. Jag hör att några av lärarna låter nervösa. Då slår det mig. Jag är en av ett par hundra personer här inne. Det är ingen som bryr sig det minsta om mig. Lärarna har fullt upp med att behöva presentera sig för hundratals föräldrar. Föräldrarna lyssnar på vad lärarna säger och sitter säkert också och tänker på hur de själva ser ut och beter sig. Jag är inte ensam om detta. Efteråt träffar jag en mamma som jag känner och pratar lite med henne. Genast känner jag mig tryggare och inte lika vilsen.
Jag vet inte varför många av oss känner så här. Kanske sitter det i sen jag var barn och andra skrattade åt eller retade alla som gjorde minsta lilla som var avvikande eller annorlunda eller såg ut på ett sätt som inte uppfattades som normalt. Det där barnet finns fortfarande i mig i många situationer. Barnet inom mig får gärna vara kvar men det är dags att jag inser att det inte spelar så stor roll vad andra tycker och tänker om mig och om det skulle vara någon som tycker att jag är konstig så visar det bara på deras egen osäkerhet. Jag är mig själv och är stolt över det!
“Be who you are and say what you feel because those who mind don’t matter and those who matter don’t mind.” Dr Seuss
