Igår var jag på intervju för ett extrajobb över sommaren. Jag ville verkligen ha jobbet, dels för att jag tyckte att det skulle vara roligt att få arbeta där och dels p.g.a. att jag behöver inkomsten. Jag ville så gärna ha jobbet och har gått och tänkt att bara jag får det så faller allting på plats och jag kan slappna av. Intervjun gick bra och jag kommer att jobba där under sommaren… Tror ni att det gjorde att jag slappnade av? Nä minsann, tvärtom. Igår kväll kunde jag inte sova för att jag oroade mig för:
- Vad jag skulle göra med barnen – jag kan ju inte låta andra ta hand om mina barn hela sommaren.
- Hur jag skulle kunna få ihop en balans mellan arbete och familj så att alla blir nöjda – jag vill ju inte stöta mig med någon.
- Vad folk skulle säga om att jag, som är över 40 år, tar ett jobb som innebär att stå och sälja glass.
- Hur jag skulle klara av det här jobbet. Jag kanske inte har vad som krävs för att göra ett bra jobb.
- Allt annat jag kunde komma på som skulle kunna vara ett problem eller hinder. Och lite till…
Vad hände egentligen? Det här var ju något jag ville och såg fram emot? Det som hände var att jag i min hjärna målade upp alla problem och såg alla hinder som säkert skulle komma i min väg och sätta käppar i hjulet för mig. Jag började också tvivla på mig själv oroa mig över vad andra skulle tycka. Hjärnan ställde in sig på allt det negativa. Glaset var halvtomt.
Tänk vad skönt det skulle vara om jag istället hade tänkt:
- Barnen kommer att klara sig och jag vet att jag har familj och vänner som hjälper mig när det behövs.
- Om jag är nöjd och glad så kommer resten av familjen också att vara det och behöver jag vara ledig då och då så förstår kollegorna och behöver jag jobba så förstår familjen nog. Det kommer att lösa sig så att det blir en bra balans.
- Det är nog ingen mer än jag själv som skulle bry sig om vad jag arbetar med så länge jag trivs och mår bra. Och skulle någon döma mig för det så är det deras problem.
- Det är klart att jag klarar av jobbet. Jag vet att jag är bra och fungerar det ändå inte så har jag i alla fall försökt.
- Vad mycket jag kommer att lära mig och så mycket jag kommer att utvecklas oavsett hur det går.
Det är dags att ställa om hjärnan till att glaset är halvfullt. Ingenting blir ju annorlunda för det, förutom att jag mår mycket bättre när hjärnan är positivt inställd. Är det molnen eller de blå delarna på himlen jag fokuserar på?
“If you change the way you look at things, the things you look at change.” Wayne Dyer
