Månad: oktober 2019

Min som kom hem från skolan häromdagen med en av alla hans kreationer. En pärlplattetavla. “Är det en kyckling?” frågar jag. “Nej, det är en gubbe, han har ju hår ser du väl?” Om jag ens hade satt mig och gjort något liknande hade jag antagligen aldrig gett mig på att göra en gubbe eftersom jag har övertygat mig själv om att jag inte kan det. Hade jag mot förmodan gjort en gubbe hade jag säkert tagit illa upp om någon hade trott att det var en kyckling. Men inte han. Han fortsätter att göra teckningar, pärlplattor och Legobyggnationer och är väldigt nöjd med sina konstverk. Många blir riktigt bra och andra kanske inte lika bra men vad gör det. Han har roligt och han lär sig en massa och kanske det viktigaste av allt… han använder sin fantasi och sin kreativitet och gör något med det utan att vara självkritisk. 

Det är flera egenskaper som barnen har som vi kan lära oss av här:

1. Att använda fantasin
2. Att tänka utanför boxen
3. Att inte vara självkritisk
4. Att inte ta saker så allvarligt
5. Att leka och lära av leken

Vi säger gärna till andra att de inte ska bete sig som barn men det är väl kanske mer passande att säga att man inte ska bete sig som vuxna, eller? 🙂 Vi har mycket att lära av barnen. 

“While we try to teach our children all about life, our children teach us what life is all about.” 

Angela Scwindt

Jag har en fiende. En fiende som jag inte kan bli av med hur mycket jag än försöker. Faktum är att ju mer jag försöker desto mer håller den sig kvar. Fienden är jag själv. Jag gör misstag ibland. Säger eller gör sånt som jag inte borde ha gjort. Jag kanske sårar någons känslor eller bara beter mig fånigt. Kanske att någon tar illa upp, kanske inte. Oavsett så kan jag inte göra det ogjort. Jag kan i vissa fall be om ursäkt för mitt klumpiga beteende men även om jag blir förlåten så är det inte säkert att jag förlåter mig själv. Inte förrän jag har fått en ordentlig klump som känns som en fotboll i magen och ältat detta snedsteg till förbannelse. 

Om någon annan gör eller säger något tokigt så lägger jag inte ner så mycket energi på att tycka illa om den personen men när det handlar om mig själv så finns det inte något slut på ältandet och kritiken. Saker händer men det ska räcka med att jag ber om ursäkt och funderar på vad jag kan lära av situationen. Ingen tjänar på att jag jag fastnar i dessa negativa tankar. Jag behöver inte vara perfekt och omtyckt av alla men ibland är det som att jag skriker “Tyck om mig” inombords till alla jag möter. Dumt! Egentligen spelar det ingen roll vad andra tycker om mig. Jag gör mitt bästa och det är gott nog. Däremot är det viktigt att jag tycker om mig själv. Att jag vågar möta min största fiende med förståelse och kärlek. Vi ska leva hela livet ihop så för min egen skull så är det bäst att vi kommer överens. 

 

Något som jag har mycket erfarenhet av vid det här laget är att behålla mina tankar och känslor för mig själv. Jag har tränat på det ända sen jag var barn och har på så sätt blivit väldigt bra på det. Det knepiga med att göra så är att det är som en ballong som man aldrig slutar att blåsa upp. Någonstans måste luften till slut ut, annars spricker ballongen. Jag tog ut det på en lillebror och på andra i skolan. Jag var elak för att jag själv mådde dåligt. 

Det händer fortfarande ibland när jag har något inom mig som jag inte släpper ut. Till slut går det ut över familjen eller någon annan stackare som egentligen inte förtjänar det. Idag händer det inte alls lika ofta och när det gör det är jag medveten om det och kan oftast be om ursäkt och förklara mig efteråt. Orsaken till att det inte händer så ofta längre är att jag försöker vara mer öppen. Jag har vänner som jag vågar prata med och berätta hur jag verkligen känner. Dessutom så inser jag att många har liknande problem och då kan jag också känna att de förstår mina känslor. Om jag är öppen med hur jag känner mig i olika situationer så märker jag hur andra blir öppnare och delar med sig av sina tankar och känslor. Alla har vi våra bagage men om vi inte delar med oss så blir det som med ballongen som aldrig slutar att blåsas upp. Antingen så pyser det ut någon annanstans eller så spricker den. 

Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte ge upp när man verkligen vill något. Det är dock inte alltid så enkelt i praktiken. När jag har sökt ett jobb som jag anser att jag skulle vara perfekt för och inte får det eller när jag erbjuder en kurs som jag själv tycker är jättebra men ändå inte får några deltagare, är det väldigt frestande att ta den lätta vägen ut och helt enkelt ge upp. Men den lätta vägen är ofta inte den rätta vägen. Jag kan ge upp nu men då kommer jag ingenvart i min utveckling. Det kan kännas som ett Mount Everest men tar jag mig bara över toppen så kommer det efteråt att vara värt det och jag inser att det mer var som att bestiga Kinnekulle. 

Det som behövs är tre saker. Tro, tillit och tålamod. Mycket tålamod. Jag skulle vilja skriva i bloggen innan året är slut att jag har kommit jättelångt och att jag är väldigt framgångsrik men jag behöver inse att saker tar tid och att jag måste fortsätta göra det som jag tror på. Det är klart att det inte blir perfekt på en gång. Jag har nämnt det förut men gör det igen. Min stora förebild här är J.K. Rowlings som gick till 12 olika bokförläggare med sitt manuskript till Harry Potter och blev nobbad. Hon fick t.o.m. höra att hennes bok inte var tillräckligt fantasifull. Tänk om hon inte hade gått till den där 13:e förläggaren? 

Så även om det tar mig flera år att komma dit jag vill så går jag i alla fall i rätt riktning och det är bättre än att gå snabbt i fel riktning eller inte röra sig alls. Tro, tillit och TÅLAMOD. Och min största utmaning, lite jävlar anamma 🙂

“All we need is just a little patience.” Guns N’ Roses