Månad: september 2019

Jag har varit på semester. Med vänner. Allt hade varit jättebra om det inte hade varit för att jag inte visste om vi hade tillräckligt med lakan. Vi kom dit och jag upptäckte att allt fanns. Så där fortsatte det hela resan. Jag blev lite förkyld. En kväll fick vi inte mat förrän sent. Jag tappade rösten och kunde knappt göra mig hörd en dag. På ett ställe som jag hade rekommenderat var drinkarna inte så goda som tidigare. Och sista dagen gick jag och tänkte på att vi snart skulle åka hem, trist! Men med facit i hand så blev allt ganska bra ändå. Och nu i efterhand ser jag bara det roliga med allting. För vi hade väldigt roligt. Trots de negativa inslagen… eller t.o.m. tack vare ibland. Vi skrattade åt konstiga drinkar. Skojade om att jag inte kunde prata. Etc. etc. 

Det var en underbar resa! Om man kan inse det i stunden så tror jag att resan blir ännu bättre. Att kunna njuta av stunden även när det inte blir riktigt som man tänkt sig. Eller för att det blir just som man tänkt sig. Det mesta blir ju ändå roligt sen så varför inte skratta åt det på en gång? Och fokusera på allt som är bra. Och vara i nuet. Och bara njuta! 

”Just play. Have fun. Enjoy the game.” Michael Jordan

Jag ska på semester. Med vänner! Vi ska iväg i fyra dagar och äta och dricka gott och umgås.

Jag har så mycket känslor och tankar i mig just nu. Hur ska det gå för mig? Hur ska jag komma igång med mitt eget? Vad ska jag göra för att tjäna lite pengar vid sidan av? Vad ska vi ha till middag? 

Nu ska jag lägga de tankarna åt sidan i flera dagar och bara fokusera på att ha roligt i glada vänners lag. Jag älskar min familj och att vara med dem men det är som balsam för själen att få komma iväg och bara ta hand om mig själv i några dagar. 

Det är inte det lättaste att koppla av och vara här och nu men jag ska absolut ta chansen och njuta av den här resan och komma tillbaka (antagligen inte utvilad) men påfylld med positiv energi och roliga minnen. Vi säger ofta att vi inte har tid att åka iväg själva eller tycker att vi inte tar hand om vår familj om vi gör det men om vi ska kunna ta hand om vår familj på ett bra sätt så är det väldigt viktigt att också ta hand om oss själva och hur vi mår. Det ska jag göra nu och jag ska njuta av det!

“Medans man funderar på vad man ska göra kan man slå sig ner och sjunga en visa.” Nalle Puh

Jag har många gånger tänkt att jag borde ha gjort saker när jag var yngre. Jag borde ha lärt mig mer spanska. Jag borde ha rest mer. Jag borde ha börjat med yoga. Tänk vad bra jag hade varit på allt det där jag borde ha gjort. Nu kan jag lika gärna strunta i det, jag ligger ändå så långt efter mot vad jag hade gjort om jag startat för längesen. 

Men om jag börjar nu då? Om jag ger mig sjutton på att lära mig spanska så kan jag nog vara hyfsat bra om ett par år, och vad är ett par år egentligen? Det lättaste är ju att skjuta upp det ännu mer eller helt enkelt strunta i det eftersom jag vet att det ändå aldrig kommer att bli av. Men om jag nu sätter ett mål och ser till att få in vanan att öva så att jag är ganska bra om ett par år, hur kommer det att kännas då? Antagligen väldigt tillfredsställande och roligt att faktiskt ha gjort det och att ha lärt mig något nytt. 

För några år sen när jag och min man var och åkte skidor i Italien träffade vi ett äldre par. De berättade att de bestämde sig för att lära sig åka skidor när de var 65 år. Sen dess hade de åkt skidor i Alperna varje år och var nu över 80 år. Jag tänker på dem och inser att det är aldrig för sent att lära sig något nytt. De var riktiga inspirationskällor för mig. Det är dags att ta tag i den där spanskan nu. Hasta luego! 

Det är föräldramöte. Jag ska gå dit ensam. Vi ska samlas i aulan för att få gemensam information och sen gå till respektive klassrum. Jag bestämmer mig när jag närmar mig skolgården att idag ska jag minsann inte bry mig om vad någon annan tycker och tänker om mig. Jag ska bara vara mig själv.  När jag kommer in i aulan känns det som att alla andra står eller sitter ner och pratar med varandra. Någon sitter för sig själv och tittar på sin mobil. Fånigt. Bara för att man inte vill prata med någon eller inte verka ensam. 

Jag sätter mig bredvid en kvinna som sitter för sig själv och tänker att henne kanske jag kan prata med. Hon verkar inte sugen på en konversation så jag säger ingenting. Hoppas att de kör igång snart för jag vill inte sitta här ensam. En annan kvinna kommer och kvinnan bredvid mig hälsar glatt på henne. Jag ler ett falskt leende och flyttar in ett steg. Ok, nu sitter jag här ensam men det gör ingenting, jag ska bara vara mig själv och sitta här. Åh, kan de inte sätta igång snart?! En ensam man kommer in och de två kvinnorna bredvid mig hälsar på honom och säger att han kan sitta bredvid dem. Återigen ler jag ett konstgjort leende och flyttar in.

Jaha, alla känner varandra men jag är ensam. Jag sitter här och har ingenting att göra. Kanske ska jag ta upp mobilen i alla fall så att det ser ut som att jag har något att göra. Som att jag faktiskt är upptagen. Nä, det var ju fånigt. Men kanske att jag ska kolla mailen i alla fall. Eller kolla lite på Facebook. Nej, jag vill ju inte att andra ska tycka att jag är fånig. Mina kläder luktar dessutom stekos och andedräkten vitlök. Fräscht! Vad ska de som sitter bredvid mig tänka? Varför känner jag mig uttittad? Som att alla bryr sig om just vad jag gör trots att vi är ett par hundra personer i lokalen. 

Nu börjar det. Rektorn håller ett kort tal och sen får alla lärare presentera sig. Jag hör att några av lärarna låter nervösa. Då slår det mig. Jag är en av ett par hundra personer här inne. Det är ingen som bryr sig det minsta om mig. Lärarna har fullt upp med att behöva presentera sig för hundratals föräldrar. Föräldrarna lyssnar på vad lärarna säger och sitter säkert också och tänker på hur de själva ser ut och beter sig. Jag är inte ensam om detta. Efteråt träffar jag en mamma som jag känner och pratar lite med henne. Genast känner jag mig tryggare och inte lika vilsen. 

Jag vet inte varför många av oss känner så här. Kanske sitter det i sen jag var barn och andra skrattade åt eller retade alla som gjorde minsta lilla som var avvikande eller annorlunda eller såg ut på ett sätt som inte uppfattades som normalt. Det där barnet finns fortfarande i mig i många situationer. Barnet inom mig får gärna vara kvar men det är dags att jag inser att det inte spelar så stor roll vad andra tycker och tänker om mig och om det skulle vara någon som tycker att jag är konstig så visar det bara på deras egen osäkerhet. Jag är mig själv och är stolt över det! 

“Be who you are and say what you feel because those who mind don’t matter and those who matter don’t mind.” Dr Seuss