Månad: maj 2019

För några dagar sen när jag var ute i bilen bytte jag fil utan att se att det var en bil där som jag nästan körde in i. Föraren i den andra bilen tutade förstås så att jag uppmärksammade att han var där och kunde styra undan. Efteråt såg jag hur han gestikulerade och (antar jag eftersom jag inte kunde höra honom) svor. Han såg väldigt arg ut. När något liknande hände mig för några år sen var min reaktion alltid antingen oerhörd skam (hur kunde jag göra nåt så dumt, nu tycker han att jag är helkorkad) eller försvar (det var faktiskt inte mitt fel etc. etc.). 

Har jag inte själv reagerat precis likadant som mannen i den andra bilen i hans situation? Jo, självklart, många gånger. Det är ju så skönt att sitta i sitt lilla skal och avreagera sig på andra korkskallar. De som inte kan köra bil. Det hade lika gärna kunnat vara han som gjorde misstaget och jag som satt där och himlade med ögonen och svor. För jag är ganska säker på att han också har gjort liknande misstag. 

Så hur reagerade jag? Jo, jag saktade in så att jag kom jämsides med honom och vinkade på ett ursäktande sätt och log lite urskuldande. Jag är övertygad om att han såg det men försökte att inte låtsas om mig. Jag tror att han skämdes. Jag har gjort samma sak när någon har tutat på mig av andra orsaker eller om någon blir arg på mig någon annanstans. En ursäkt och ett leende kan avväpna det argaste biet och vetskapen om att det oftast är något annat som ligger bakom ilskan gör det lättare att ta den. Det är jag som bestämmer om jag ska ta emot någon annans ilska eller om jag ska låta den personen behålla den för sig själv. 

“One who smiles rather than angers is always stronger.” David Schary

Den här veckan har jag haft stora problem med att komma på vad jag ska skriva om. Jag har fått idéer då och då men det har inte varit någonting som har känts riktigt bra. Eftersom att jag har bestämt mig för att skriva varje vecka och också gått ut med det så är det något som jag verkligen gör, för har jag sagt att jag ska göra något så gör jag det. Men i väldigt många fall blir det ingenting. Jag vågar inte bestämma mig för att göra något. För tänk om jag misslyckas? Eller snarare, tänk om det inte blir perfekt? 

Det finns de personer som nästan jobbar ihjäl sig för att de vill att allt ska bli perfekt. Det finns också de personer som är som jag och inte ens försöker eftersom det finns en risk att det inte blir perfekt. Varför är många av oss så oroliga för att inte vara perfekta? Det är klart att vi inte är! Ingen är perfekt! Och jag tror att de människorna som inser det och som är nöjda med att inte vara perfekta och provar på nya saker med ett öppet sinne och utan prestationsångest, ofta är de människor som mår bäst. 

Vissa veckor är jag ganska nöjd med mina blogginlägg och andra gånger känns det inte alls som att jag fick fram mitt budskap på ett bra sätt. Men jag lär mig hela tiden och framför allt… JAG GÖR DET! Bara det är ett stort steg för mig och det är klart att det inte kan vara perfekt varje gång. 

Så om jag gör det jag vill och tror på utan att känna att allt ska vara perfekt, så mår jag mycket bättre. Ju mindre perfekt jag är desto mer perfekt blir jag. Eller???

“Perfect people aren’t real and real people aren’t perfect.” 

Jag ska jobba i en kiosk. Herregud, jag är över 40 år och ska sommarjobba i en glasskiosk med en massa tonåringar! Det kan jag ju inte göra. Vad ska folk tycka om det? Jag är utbildad och ska komma igång med mitt företag. Vad säger det om mig om jag då istället står i en kiosk och säljer glass? 

De här tankarna snurrar runt i mitt huvud en hel del. Vad fånigt. Antagligen tycker de flesta att det är helt okej att jag ska jobba på ett sånt ställe, en del kanske t.o.m. tycker att det verkar roligt att ha ett sånt arbete. Det är mina egna fördomar som ger tankarna om att jag inte är bra nog om jag gör detta. Och är det någon annan som tycker att det inte är ett värdigt jobb så säger det mer om de personerna än om mig och det jag gör. 

Jag tycker ju att det ska bli roligt och ser fram emot att få göra något som jag inte gjort på nästan 20 år. Att dessutom få göra det nu när jag inte är lika orolig för vad folk ska tycka om jag gör något misstag eller om de inte är nöjda med något. Jag tycker att det ska bli spännande att se hur mycket jag faktiskt har utvecklats på de här åren även om det inte alltid känns så. Jag är övertygad om att jag inte kommer att ta saker och ting lika personligt som jag gjorde när jag var yngre och kommer därmed kunna njuta mer av de roliga delarna av jobbet, dvs. att träffa folk och ha kul. 

Det är dags att jag sväljer min stolthet och struntar i fördomar och helt enkelt går ut och har roligt. Och sist men inte minst, de där tonåringarna kommer jag att lära mig mycket av. Vilken erfarenhet det kommer att bli! 

Jag ska jobba i en kiosk i sommar, vad bra jag är! 

“The secret of happiness lies in the mind’s release of worldly ties.” Buddha

Jag ger inte upp i första taget. I alla fall inte om jag har bestämt mig för att klara av en fysisk aktivitet. Har jag sagt att jag ska springa 10 km så gör jag det. Har jag bestämt att jag ska göra det på en viss tid så gör jag det förr eller senare. För sån är jag. Jag ger inte upp. Eller? Åtminstone inte när det gäller en sån sak som att springa, då fortsätter jag även när det känns jobbigt. Men om det gäller något annat då? Som att lyckas med att komma igång med mitt eget företag och hjälpa andra. Jag vill ju det också. Vad är då skillnaden? 

Egentligen tror jag inte att det är någon skillnad. Vill jag klara av det och tror på det så gör jag det också. Skillnaden sitter i mitt huvud. 

Jag har idrottat en stor del av mitt liv och har lärt mig att pressa mig och fortsätta även när det känns jobbigt. Det blir jobbigare när det kommer till att marknadsföra mig själv och vara entreprenör. Då ger jag upp alldeles för lätt. “Det här kanske inte är något för mig.” ”Jag är nog inte tillräckligt bra på det här.” ”Ingen vill väl lyssna på vad jag har att säga.”

Jag tror att de flesta av oss har olika egenskaper beroende på vilken situation vi befinner oss i. Så det jag kan göra är att försöka föra över mina egenskaper från springande till andra områden. Jag har det ju i mig eftersom jag använder det i andra situationer. Det är övning, tålamod och självförtroende som behövs för ett lyckat recept. Och lite jävlar anamma förstås. Jag vet ju vad jag vill göra och då får jag faktiskt kämpa för det också och inte ge upp p.g.a. små motgångar. Det känns väldigt jobbigt ibland men till slut ska jag klara av även det här.

“I’m not telling you it’s going to be easy, I’m telling you it’s going to be worth it.” Art Williams

När jag var ute på promenad igår morse gick jag och funderade på allt möjligt. Jag tänkte på saker som hade hänt och oroade mig för vad som skulle hända framöver. De här tankarna tog upp hela min uppmärksamhet en lång stund, tills en strimma sol trängde igenom träden och lyste rakt på mig. Plötsligt upptäckte jag att jag inte alls hade lagt märke till att det var en underbar vårmorgon med fåglar som kvittrade, blommor som doftade och träd med löv som just slagit ut. Det var som att en strömbrytare slogs på i mig, som att mina sinnen inte hade fungerat de första 15 minuterna av min promenad men nu vaknade till liv.

Så här är det ofta för mig. Jag glömmer att vara i nuet för att jag är fullt upptagen med att älta det som har varit eller oroa mig för framtiden.

Jag vill leva mer i stunderna då jag kan vara i nuet. Det är härligt att lägga märke till vad som sker just nu och vara i det. Jag gör ofta en övning som hjälper mig att fokusera på här och nu. Först tänker jag på fem saker jag ser, sen på fyra saker jag hör, efter det på tre saker jag känner, två saker jag luktar och en sak jag smakar. Det får mig att vara mer närvarande i stunden.

“You create a good future by creating a good present.” Eckhart Tolle