Månad: april 2019

Jag tycker att det är en väldigt svår balansgång att få mina barn att ta ansvar och hjälpa till hemma utan att gnälla och klaga för mycket. Det blir lätt att jag blir den där jobbiga mamman som bara tjatar på vad de ska göra och inte göra. Det blir ofta alldeles för mycket negativt jag har att säga. Visserligen har jag en dotter som finns där och påminner mig när jag blir för gnällig. Hon ger mig många tankeställare och lärdomar. Jag önskar ändå att jag kunde få till den där balansen på ett bättre sätt och ge mycket mer uppmärksamhet till allt bra som barnen gör. 

I vissa delar av Sydafrika har man som tradition att, när någon gör något fel, ta den personen till centrum av byn. Där omges personen av sin stam i två dagar medan de pratar om allt bra som hen har gjort. De tror på att varje människa är god men att vi ibland gör misstag, vilket bara är ett rop på hjälp. De förenas i den här ritualen för att uppmuntra personen att återförenas med sin sanna natur. De tror på att sammanhållning och bekräftelse har mer kraft att förändra beteende än skuld och bestraffning. Den här filosofin kallas Ubuntu – medmänsklighet mot varandra.

Så en utmaning för mig nu blir att ju mer jag märker att någon gör misstag, desto mer positivt ska jag komma på att säga om och till den personen. 

“Jag är därför att vi är.” Ubuntu

Igår var jag på intervju för ett extrajobb över sommaren. Jag ville verkligen ha jobbet, dels för att jag tyckte att det skulle vara roligt att få arbeta där och dels p.g.a. att jag behöver inkomsten. Jag ville så gärna ha jobbet och har gått och tänkt att bara jag får det så faller allting på plats och jag kan slappna av. Intervjun gick bra och jag kommer att jobba där under sommaren… Tror ni att det gjorde att jag slappnade av? Nä minsann, tvärtom. Igår kväll kunde jag inte sova för att jag oroade mig för:

1. Vad jag skulle göra med barnen – jag kan ju inte låta andra ta hand om mina barn hela sommaren.
2. Hur jag skulle kunna få ihop en balans mellan arbete och familj så att alla blir nöjda – jag vill ju inte stöta mig med någon.
3. Vad folk skulle säga om att jag, som är över 40 år, tar ett jobb som innebär att stå och sälja glass.
4. Hur jag skulle klara av det här jobbet. Jag kanske inte har vad som krävs för att göra ett bra jobb. 
5. Allt annat jag kunde komma på som skulle kunna vara ett problem eller hinder. Och lite till…                                                                                                                             

Vad hände egentligen? Det här var ju något jag ville och såg fram emot? Det som hände var att jag i min hjärna målade upp alla problem och såg alla hinder som säkert skulle komma i min väg och sätta käppar i hjulet för mig. Jag började också tvivla på mig själv oroa mig över vad andra skulle tycka. Hjärnan ställde in sig på allt det negativa. Glaset var halvtomt.

Tänk vad skönt det skulle vara om jag istället hade tänkt:

1. Barnen kommer att klara sig och jag vet att jag har familj och vänner som hjälper mig när det behövs. 
2. Om jag är nöjd och glad så kommer resten av familjen också att vara det och behöver jag vara ledig då och då så förstår kollegorna och behöver jag jobba så förstår familjen nog. Det kommer att lösa sig så att det blir en bra balans.
3. Det är nog ingen mer än jag själv som skulle bry sig om vad jag arbetar med så länge jag trivs och mår bra. Och skulle någon döma mig för det så är det deras problem. 
4. Det är klart att jag klarar av jobbet. Jag vet att jag är bra och fungerar det ändå inte så har jag i alla fall försökt.
5. Vad mycket jag kommer att lära mig och så mycket jag kommer att utvecklas oavsett hur det går. 

Det är dags att ställa om hjärnan till att glaset är halvfullt. Ingenting blir ju annorlunda för det, förutom att jag mår mycket bättre när hjärnan är positivt inställd. Är det molnen eller de blå delarna på himlen jag fokuserar på?

“If you change the way you look at things, the things you look at change.” Wayne Dyer

Jag står och tittar ut genom fönstret hemma. Det blåser rejält och en hög björk framför vårt hus vajar lite men står fortfarande stabilt trots den hårda vinden. Björken är så stor att det är svårt att förstå, genom att bara titta på den, hur den kan stå så stadigt. Det är ju inte det som syns utåt som gör att den är så stabil. Det är delarna som inte är synliga för blotta ögat som gör att den står tryggt på marken.

Jag tar den som förebild, för jag vill också kunna stå stabilt även när det stormar runt omkring mig. Vad behöver jag då? Jo, jag behöver djupare rötter. Hur får jag det? När jag jobbar med mig själv så växer mina rötter och jag blir stadigare på insidan. Jag måste lära mig att ta hand om mig själv kontinuerligt så att jag fortsätter att växa och frodas på insidan. Varje rot representerar något jag måste tänka på för att utvecklas och bli starkare. Jag har gjort min egen version av Livets träd som ni kan se på bilden nedan. Jag vet, den kunde ha varit snyggare men ni förstår nog vad det är jag vill visa. Dessutom är det en bra övning för mig att visa upp saker jag har gjort som inte är perfekta. Jag har i alla fall gjort det och det är det viktiga.

Så Livets träd handlar enligt mig om att ta hand om mig själv och växa på insidan så att jag kan stå stabilt när det stormar runt omkring mig.

“Peace comes from within, do not seek it without.” Buddha  

• 

Vad skönt det skulle vara att vara problemfri. Hur ofta har jag inte tänkt tankar som “om bara jag får det där jobbet så kommer jag att må mycket bättre” eller “när den här veckan är slut kan jag andas ut” eller “om mina kollegor inte var så irriterande så skulle jag vara gladare”. När jag tänker på det sättet så kommer jag ju aldrig att bli problemfri. Förresten är det inte meningen att vi ska vara problemfria. När vi blir av med ett problem får vi ett nytt. Drömhuset vi har köpt måste underhållas, vårt nya jobb kräver nya kunskaper o.s.v, o.s.v… Om jag bara går och väntar på att problemen ska ta slut så får jag vänta förgäves. De tar aldrig slut!

Så vad ska jag då göra? Jo, först kan jag fundera över om problemet går att lösa. Om det går att lösa och jag vet hur så gör jag det. Om problemet går att lösa men jag inte vet hur så får jag fundera på alternativ och komma fram till den bästa lösningen. Går problemet inte att lösa alls så får jag göra mitt bästa för att acceptera situationen som den är. Det finns så klart situationer som inte är så lätta att acceptera och när det är en riktigt jobbig situation så tror jag på att dela med sig till någon man har förtroende för. Det löser inte problemet men lättar ofta på bördan. 

Nu ska jag gå ut i aprilvädret och njuta av alla problem som jag inte har. Det är väldigt många så jag har mycket att njuta av! 

“Happiness is not the absence of problems, it’s the ability to deal with them.” Steve Maraboli