Månad: mars 2019

Vad är du rädd för? När någon frågar mig den frågan så blir svaret oftast ormar. Om jag ställer samma fråga till andra personer så får jag nästan alltid liknande svar. Spindlar, höjder, hundar m.m. Det är väldigt sällan svaret blir rädsla för att misslyckas eller rädsla för vad andra ska tycka om mig. Trots detta så tror jag att det är just dessa rädslor som är de största och som påverkar våra liv mest. 

Ja, jag är livrädd för ormar men rädslan för att misslyckas, rädslan för vad andra ska tycka om mig och rädslan för att inte duga är mycket större, för de påverkar mina tankar och mitt beteende. Ja, de påverkar det mesta i mitt liv men ju mer jag försöker bli av med rädslorna desto mer plats tar de. Då reagerar jag med att inte göra något alls för att det är bekvämt. Om jag inte provar något nytt och går utanför min bekvämlighetszon så behöver jag ju inte vara rädd för att misslyckas. Skönt! Fast… är det verkligen det? Nej, jag mår faktiskt inte bra av att stanna i min lilla box. Så vad ska jag göra? Jag får behandla rädslan som en god vän istället för en fiende. 

Kära Rädsla,

Jag är så tacksam över att du är här för då vet jag att jag är på väg att utvecklas. Du får gärna vara med mig i det här men du får hålla dig i bakgrunden och inte ta över. Jag lyssnar på dig och på vad det är du vill säga men det betyder inte att du får sista ordet. Jag kommer att göra detta trots dina protester. Du har styrt mig alldeles för länge och nu är det slut med det. Nu är det jag som tar över. Vill du vara med mig så får vi göra det här tillsammans du och jag.

Din vän,

Anna

“Never let fear decide your future.”

Ibland är det som att mina känslor åker berg-och-dalbana. Särskilt så här på våren när vädret gör samma sak. Ena stunden känner jag mig sprudlande glad och lätt som en fjäder men på ett kort ögonblick dalar känslorna och plötsligt känner jag mig ledsen och illa till mods. Jag tror att det är helt normalt att känna så. Jag har lärt mig att när de där stunderna av jobbigare känslor kommer, så underlättar det om jag inte håller dem för mig själv utan har någon att dela dem med. Det kan vara en vän, en psykolog eller någon annan som jag känner förtroende för. Jag tror att det är något vi är allmänt dåliga på, delvis för att vi inte vill belasta någon annan med vår skit och delvis beroende på att vi inte vill visa oss svaga.

När jag växte upp höll jag de flesta av mina besvärande känslor inom mig. De kom ut men i form av frustration och andra fick ta smällarna. Jag kunde säga elaka saker eller bli irriterad och skälla ut andra. Jag ska förresten inte säga att det bara var i min barndom. Det händer fortfarande att min frustration går ut över andra. Nu har jag dock blivit medveten om detta och kan reflektera över mina beteenden och inse att det är mig själv det handlar om och inte andra. Jag börjar också att lära mig att be om ursäkt när mitt beteende inte är det bästa.

Dessutom har jag vänner att prata med. Människor som inte dömer eller kritiserar när jag berättar hur jag känner och istället lyssnar utan fördomar och ser situationerna för vad de är. Då upptäcker jag också att personen jag samtalar med väldigt ofta har samma känslor som jag och kan berätta liknande saker för mig. Det är en oerhörd lättnad att våga öppna upp sig och ha någon att dela sina jobbiga känslor med. Att skriva ner sina känslor och tankar är också befriande.

Så hitta någon att prata med och våga visa dig sårbar. Det är inte en svaghet, det är en styrka.

”Vulnerability is not weakness, it’s our greatest measure of courage.Brené Brown

Jag höll min första kurs som egen företagare för några dagar sen. När vi skulle börja blev jag blev väldigt nervös, trots att det bara var sex deltagare, och kom av mig flera gånger. Efteråt skämdes jag för att de personer som hade tagit sig tid att komma till kursen nog inte hade fått ut någonting av den. Jag kände mig misslyckad. Jag tänkte att jag kanske inte ska hålla på med sånt här trots allt.

Men vänta nu… är det inte det här jag försöker lära ut till andra, att inte ge upp, att se sina “misslyckanden” som erfarenheter och lärdomar? Vad säger det om mig om jag då själv ger upp efter ett försök? Jag tror inte att jag är ensam om att inte göra succé första gången jag håller i en kurs. Och det fanns mycket som var bra också men jag valde att fokusera på det som inte gick så bra. Jag har en ny chans om en vecka igen och kan utifrån hur det gick första gången försöka att ändra på de bitarna som jag inte var nöjd med. Om jag gör det för varje gång jag håller i en kurs (och vid andra tillfällen också för den delen) så blir det bättre och bättre och tänk då hur bra den tionde kursen kommer att vara, eller den femtionde.

Det är ju i slutändan mitt val om jag ger upp efter en gång eller om jag fortsätter om och om igen tills det blir riktigt bra. Det är jag som bestämmer om jag vill vara misslyckad eller Miss Lyckad. Det är samma person men med skillnaden att den senare inte gav upp.

“Failure is not the falling down, but the staying down.” Mary Pickford

Våren är på väg och det blir ljusare tider och min blogg handlar ju om att försöka ta sig ut ur mörkret till ljusare platser. Men inte idag. Plötsligt händer saker i livet som gör att allting blir nattsvart och det känns som att det aldrig kommer att bli ljust igen. Som att vi har ramlat ner i ett bottenlöst hål. Vi måste tillåta oss att få känna att allt är hopplöst ibland. Tillåta oss att visa vår sårbarhet och skrika ut vår smärta. Om vi inte gör det så brister det till slut inom oss i alla fall. 

Så småningom kan vi börja ta oss upp ur hålet igen och se ljuset även om vissa sår aldrig läker helt. 

Jag är av tron att våra nära och kära alltid finns med oss och att vi kommer att ses igen och det är  för mig ett litet ljus när allting bara känns fruktansvärt.

”The ones who love us never really leave us. You can always find them… in here ❤️” Sirius Black